Everything will come back to you.

September 23, 2007 08:2o pm

Avfärd om en kvart, Italienbilderna - och med dem känslorna - har börjat komma tillbaka till mig. Apelsinträden, solen, asfalten, hovmästarna, ananasen, jordgubbslikören, balkongen, stranden, trottoarerna, bussarna, semestern liksom - Italien Italien Italien. Och jag vet att det här kommer bli minst lika bra. Jag tror faktiskt att franskan sitter i lite fortfarande också, lucky me.

Jag litar blint på att min resväska EJ kommer försvinna, för om så skulle bli fallet så kommer jag knappt ha ett enda användarvärdigt plagg här hemma.

Paris.

Voíla!

September 22, 2007 09:36 pm

Klockan var halv nio när jag började packa. Nu har jag tagit en paus. Det är så mycket Isabell. Liksom att jag har packat sex klänningar (nej, jag skämtar inte), två kjolar och fyra par skor inkluderat mina röda lack - ifall jag skulle tänkas vilja ha dem någon Parisafton. Det kommer bli underbart och prognosen säger 25 grader imorgon. Shoppa, turista, fika mest hela tiden, lyxäta, glassa runt och kanske någon jazzklubb med syster. Wonderful! Jag måste råplugga för att fräscha upp min högstadiet-franska på flygplanet först bara.

Imorgon alltså, som perfekt avslutning här hemma blev det svulliskväll med småchicksen - the one and only - igår. Vi bakade kladdkaka och åt glass och grejade. Och jag kan aldrig heja mig när jag väl har börjat. Jag kommer sakna er.

Puss och kram!

Kära förnöjsamhet!

September 18, 2007 07:09 pm

Att stå en halv meter ifrån staffliet, sträcka ut armen, dra penseln i vida rörelser fram och tillbaka och inte bry sig om hur det blir. All prestationsångest är borta, det är en sån frihetskänsla. Att öppna sinnet, en tänkt vallmoäng blev till ett fjällandskap och kanske blir det till ytterligare något annat nästa gång. Solen skiner genom fönstret alldeles lagomt. Bildlektionen igår, jag våndades innan, bild är inte min grej osv… Men efteråt fylldes jag av ett sånt lugn och en sån tillfredställelse, förnöjsamhet. Kanske sinnesro helt enkelt. Är det ett bevis för att jag har en estetisk personlighet, att jag finner ro i att skapa och stimulera de kreativa sinnena? Kanske är det min form av andlighet…

Elljusspårets lummighet (Freija kom på att hennes detta härliga ord passade utmärkt till att beskriva spåret) och gula barrmattor därefter tog vi oss igenom och över som en dans, nästan, och PK stod i slutet och gav oss minst tio guldstjärnor i kanten för vårt frivilliga engagemang.

Idag, samma lugn och förnöjsamhet sitter kvar. Jag känner att mitt liv når upp till mina förväntningar och ger mig allt jag begär. Några få saker behöver redas ut men de går att förbise för jag känner mig lugn och vet att de kommer lösas till slut. Jag kan nog kalla mig lycklig nu. Ulfs lektioner är de bästa och med dem på schemat ska det mycket till för att dagen ska förstöras. Pianolektionerna är outstanding. Och faktiskt så känns Engelska B känns jättespännande, till skillnad från förra året då engelskalektionerna inte närmade sig med särskild stor entusiasm.

Sofie möttes upp vid kvart i tre och vad fanns att välja på annat än prinsesstårta då det vankades ett andra födelsedagsfika för den damen. De mörkbruna soffforna var självklart våra, och vi njöt och drog upp knäna och strumplästen på soffskinnet. Mathilda, sötskrutt, hade köpt mig och Sofie var sin mörk chokladkaka och var sin mönstrad sjal. Min är i turkosblå och guld, stor och världens mysigaste. Och jag kände direkt att den blir ett obligatorium vid alla höstens fikastunder. Sedan fick Mathilda lov att återgå för en fotografilektion och jag och Sofie påbörjade den oändligt långa bussturen hemåt. Stickcaféet i rummet innanför på Siljans lockade, eller åtminstone inspirerade, en del - om medelåldern bara hade varit aningen lägre.

Kära förnöjsamhet, dröj kvar i mig länge, du får stanna precis så länge du behagar. Följ med mig i kvällens resterade berg av göromål som jag skjutit framför mig genom ett allt längre blogginlägg.

Folkisen fyller 7 år idag också! :)

Allt jag skriver är om hösten.

September 16, 2007 05:17 pm

Det är så lätt att förkasta hösten, när man står där i den sista sommarsolen och vardagen börjar göra sig påmind. Den gråvita himmeln såg ut precis som en kuliss bakom hustaken när jag var ute i förmiddags. Jag märkte att löven sakta börjar samlas vid staketen och det ryckte lite i mina fötter och hjärtat kändes lätt och skuttande. De tunga molnen gör ljuset neutralt och luften är kylig. Det kan verka ganska dystert, men om man bestämmer sig för att njuta och ta till vara det så går det. Jag uppskattade de röda löven mycket, höstens färgskala är unik.

Allt börjar komma i rullning, det är mycket nu. Paris om en vecka - jag undrar vad hösten i Paris är lik…, tandläkartider som jag kunde ha missat och än en gång försöka lyckas med framförhållningen. Jag hinner aldrig tvätta åt mig själv utan får så vackert vänta tills någon annan varit vänlig och gjort det och då måste jag skylla mig själv att jag inte kan påverka vad som finns rent i garderoben. Städa hos mormor och morfar tar jag mig däremot gärna tid till och pengar rullar in varannan helg. En önskan om tusen kjolar och klänningar, ett par jeans, tre par skor, många sjalar och en eller två koftor. Motioneras ska det göras också, och repeteras koreografier, spendera minst 7, ofta 14, kronor per skoldag på kaffe och tydligen så har jag börjat äta rödbetor också. Och drömma om musikhögskolans musikerutbildning.

Jag har en svenskauppsats som bara ligger och väntar. Tänk om man skulle försöka, svenskauppsats + Winnerbäck-dvd. Bara testa en liten stund för att se vad resultatet blir. Ambitiösiteten hör våren till, det är nog bara att konstatera. Hösten är gjord för aktiviteter som kan förläggas till fåtöljen med filten, koppen och ljusen. Dvd-grejen är i alla fall värt ett försök för då får jag med allt det där + en dator alternativt ett block. Koppen får fyllas med en hemmagjord latte.

07:41 pm

Svenska uppsatsen går sakta men säkert framåt, tyärr känns den trög och torr. Lasse-dvdn är på väg att ta slut, jag hör Mareld från tvn. Mathilda har kommit hem från London, jag har saknat henne och det var skönt att få prata igen. Hon lyser mer än de röda löven, det är lycka för mig. På tisdag ska vi 3 fika och jag vet att det kommer bli veckans bästa stund.

Den perfekta höstbilden

September 15, 2007 06:48 pm

Löven börjar skifta färg på allvar. Gröna, gula, röda, det bästa är att det går olika fort så att alla färgerna finns där samtidigt. Det är en kort tid. Så här är hösten vacker. Jag vet inte om det är vemodet, lugnet, det gråa mot färgerna eller något helt annat som gör det men hösten är nästan bara Lasse. Mestadels. Kanske är det tryggheten i hans röst. Om du lämnade mig nu går fortfarande på repeat, om en och en halv vecka får jag öppna det gröna paket jag fick för exakt en månad sen och som sedan dess stått ovanför min säng. Öppna det och bli väldigt lycklig över den nya Lasse-skivan som inte kan ligga där i men som kanske kommer med posten.

Igår kväll dansade vi oavbrutet i tre timmar. Jag och Sofie, och så fick jag lära känna hennes kompis Emelina, vilket var mycket trevligt. Vi hade roligt och blev svettiga och kunde knappt gå sedan. Dans är bland det bästa jag vet, det är grymt kul att shaka loss till remixade innelåtar i mörkret och jag älskar att fixa iordning mig så där lite extra. Men ändå, diskotek, eller vad man nu vill kalla det, känns inte som min hundraprocentiga hemvist. På något sätt känns jag inte helt hemma, det är nog bara så, kanske är mina ambitioner inte just sånt. Det finns någon plats där jag passar lite bättre, som känner mig mer. Men danskvällar i framtiden? Klart jag vill det!

Innan vi åkte igår beställde jag en kamera och direkt när jag tryckt på bekräfta order så fick jag ångest. Men den gick över, det är ju faktiskt det här jag har sparat till. Ge mig kameran snabbt för jag har den sett den perfekta höstbilden från köksfönstret idag och jag vill föreviga den innan den försvinner. Och för Paris skull.

Den konstiga känslan av företagsamhet blandat med något som lite liknar vemod har bott i mig idag. Varm choklad med vispgrädde, tända ljus och skuggor, sjalstickning och Dirty Dancing 2. Sofie kommer om en kvart. Jag älskar höstmyset.

11:27 pm

Egentligen så handlar det kanske bara om att trotsa rädlsan för det som känns främmande och inte är hemmaplan. Släppa på alla hinder, på ens kända jag, sluta tänka och bara vara - bara för en kväll. Ta fram en hittills okänd sida ur sig själv och känna att den kanske är helt rätt. Det går inte att veta förrän man prövat fullt ut. Även här handlar det ju om att hitta sig själv. Jag vill tro att jag ska hitta det här inom mig, I won’t give up! Nu vill jag inget annat än att dansa. Min taktik är höftrullningar fem minuter framför spegeln varje dag. Och kanske lite mer exotisk musik på festerna, tack.

Höstens allra bästa insikt

September 11, 2007 09:29 pm

Jag vågar mig nästan på att säga att den här dagen står bland de högsta den senaste tiden. Något extraordinärt som hänt? Nej, egentligen inte, bara många små mysiga och bra saker.

Gårdagskvällens insikt kom som en plötslig blixt och gav mig styrka och ett lugn. Jag kan lova att det är bland de bästa av insikter som någonsin kommit till mig. Att jag måste hitta mig själv, innan jag kan hitta lugn hos någon annan. Jag måste ha hittat mig själv, innan jag kan ge och ta emot ärligt. Därför bestämde jag att det första jag ska göra nu är hitta mig själv, och sedan, när jag börjar få greppet, ta en fika med honom. Först då kan jag ge han en ärlig chans. Jag och Mathilda samtalade vidare om det över morgonfikat på Siljans idag. Samtalen som springer fram ur dessa fikor rymmer ett djup och en visdom som man sällan annars kommer åt. Det är så underbart och härligt med det avskalade och nakna. Bekännelser och betraktelser, erfarna eller helt oerfarna råd och analyser, funderingar och reflekteringar som alltsammans resulterar i en vishet att ha med sig under dagen, egentligen under hela livet… Sexologens anförande idag gav oss också några av dessa livsvisdomar, dock kanske av ett litet annat slag.

Men hitta sig själv då, hur gör man det? Jag tror man är en bra bit på väg bara av att ha kommit på det men sedan gäller det nog bara att tänka och resonera med sig själv. Bekänna sitt rätta jag och våga stå för det man själv vill och tycker om. Och framför allt, inte känna behovet att bli omtyckt och älskad av alla och vara precis alla till lags! Helt enkelt - för att citera en mycket omtyckt film - “Fråga dig själv vad du vill och handla därefter…” (En kärlekshistoria, 1970)

Susande cykelturer i skymningen är underskattat märkte jag när jag vid åttatiden ikväll åkte från Sofie. Hon var sötast och glad som en solståle - precis som det ska vara - och bjöd på dagens andra filosofiska fika med glasstårta och te. En mysig och glad stund och varför träffas man inte mer på vardagarna? Nu är det Vi Tre 17 år. Och jag tror att vi, vid denna högt ansedda ålder, alla är överens om en sak - att meningen med livet är att fika.

Det var länge sedan jag kände mig så tillfreds med en dag som idag. Så nöjd och tillfreds med vad jag uträttat med mig själv. Jag känner att jag redan är en bit på väg mot mig själv.

Och grattis min allra sötaste Sofie!

Rymd.

September 10, 2007 08:03 pm

Just nu känner jag mig mest tom. Jag känner den stora volym jag har inuti mig som annars inte märks. Det är en tomhet som jag inte känner igen, som inte är bekant för mig och som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Jag har lust att ta en fika och prata om saken. Jag vet, det blir svårt. Det blir nog de andra fikorna, ljusen, pianofingrarna och måndagsslingorna i skogen som kommer hålla upp hösten.

Om.

September 4, 2007 05:57 pm

I lördags såg jag hösten genom fönstret. Jag var hösten i stickad tröja, joggingbrallor och racksockor framför kaminen och filmen i Hellquists vardagsrum. Fast mest var jag bara dagen-efter-(lyckad) fest. Bara för att se söndagen solig och prognosen för nästkommande helg som lovar temperaturer i tjugogradersklassen. Allting är knäppt. Men nu när jag sett hösten vill jag ha den för mina bilder och förväntningar av hösten är alltid lika höga.

Om du lämnade mig nu, snurrar varv på varv. Två långa sovmornar i rad och morgonkaffe samtidigt som jag springer runt och fixar det sista. Jag vill sticka en svart stor sjal för att ha över axlarna till min nyinköpta klänning. Precis så vill jag ha min höst och med ett par tjocka strumpbyxor också. Jag vill handla i Paris för att slippa vända ut och in på min garderob varje morgon, i förhoppningen om att se någon kombination jag aldrig sett förut. Men alltid, nästan alltid slutar det likandant. Jag vill ha måndagar bara för att se på sjuttiotals-serien som började igår.

Mitt liv känns som lösryckta partier, kanske det här inlägget speglar det bra? Jag känner mig lite vilse, men kanske är det bara något jag målar upp och förstorar, för samtidigt känner jag mig nöjd och glad just nu. Jag vet inte vad jag vill med livet, men kanske måste man inte veta det varenda höst. Jag borde sluta med att försöka analysera och oroa mig över framtida känslor, nästa månads känslor, nästa vårs känslor. Ibland analyserar jag sönder saker, helt i onödan. Jag borde helt enkelt dra fingrarna genom håret, stråla över det jag har och inte fundera så mycket över nästa drag som kanske, bara kanske, blir aktuellt. För då är jag ju glad och alla gör sig bäst glada. Det vet vi alla. Och att delad glädje är den bästa.

Nu får regnet stå tillbaka för den blåa himlen och tangentbordet för en joggingtur.