June 29, 2008 08:41 pm

Lördag eftermiddag, 28 juni

Festivalflugorna i år tycks vara snedluggsfläta och östermalms/seglarbrillor. Och bland artisterna att smyga in några nya textrader någonstans i slutet av en låt.

Jag fascineras, blir mållös en stund, av alla människor - att man kan vara så vitt skilda. Alla så olika, alla så lika. Man skulle kunna sitta hela festivalen på en bänk och bara titta på människor. Man skulle göra ett persongalleri, samla alla skillnader och likheter i en bok.

Radion, sommars, Lasses vemod verkar smitta av sig på mina ord nu. - ”Det får inte vara för kul” Klart det får!

Kent. Trött, så ofantligt trött, blir känslosam. Stod, gungade med, orkade inte hoppa, studsa. Men jag stod där och fångades, var fast i allting. Med sinnena vidöppna, i närvaro och med Jocke Bergs fantastiska röst. Skarpa texter, glasvassa. Precis så vassa som de rakblad vars musik jag hävdar att Kent inte är. Ärligt, rakt och ett mellansnack med en ödmjukhet som jag tidigare tvivlat på. Utan dina andetag. Mannen i den vita hatten framför ett eldklot, visserligen digitalt men det är känslan som räknas. Konfettisnön börjar kanoniseras ut. Den mäktiga avslutningen precis som för tre år sedan. Kanske var det fyra.

Manu Chao var en motsatt upplevelse. Det var hysteriskt, överraskningstaktändringar, skickligt och galet bra i fotbollsinfluerade scenkläder, ledigt och bra. Det gick bara att dansa, släppa allt och kicka med fötterna.

Egentligen så gick jag dit med ambitionen att mest stå i bakgrunden. Inte så inlyssnad var jag ändå medveten om det grymt musikaliska och jag tänkte att det vore spännande att se. Mysigt att stå och gunga med. Så blev alltså inte fallet, och inte grämer jag mig så värst mycket över det nu.

Miss Li med sin fina klänning mot det spontana och härliga. Det rev upp. Och Martha Wainwrights stencoola gitarrist i rock.

Jag har utarbetat strategin att foto vid någon nonsenslåt. Nej, inte obetydlig, bara någon inte lika nära låt. Så slipper man slösa på de nära ögonblicken för just här har jag lite svårt med att göra två saker samtidigt. Musiken försvinner när jag koncentrerar mig på att försöka få ett bra foto.

”Jag lyssnar hemma, på riktigt” hade en man sagt till Lasse, sa han. Tvärtom, för när man lyssnar på riktigt, live, så luras man. För när man sedan lyssnar hemma är det inte alls lika riktigt och låten inte alls så där fantastisk. Man lägger till upplevelseminnena för att försöka komma nära den där riktiga upplevelsen igen. Försöka få låten att bli så närvarande som den var.

Sista ombytet, som om det skulle vara så viktigt vad man har på sig. Men kanske finns det någon som faktiskt går runt och gör det där persongalleriet. Kanske var det det som mannen igår höll på med. Han som filmade när vi satt på trottoarkanten och åt glass och jag så strategiskt placerade min väska i en papperstallrik full med ketchuprester.

Del II
Söndag, 29 juni

Veronica Maggio. Självcentreringen, nonchalansen, jag jag jag, ego. Kanske är det hennes grej men jag förstod det inte alls. Allt kändes oärligt, oärligt, oärligt och naivt. Texterna, som kan vara lite småroliga, förstördes av scenspråket och när klaviaturnissen försökte sig på en headbangning blev det mest patetiskt. Hon kanske är den som är mer riktig när man lyssnar hemma

En tjej uppmanade oss uppmuntrande att sitta ner på hennes café och äta lite. Kaffe ingick. Att vi måste sätta oss ner och äta ordentligt, inte bara på stående fot från matvagnarna.

Lite regn, det försvann. Vi satte oss i ’den gröna parken’ med benen i kors samtidigt som haremsbyxorna blev fler och fler omkring oss (Sara lovade mig ett mönster). Vi gungade skönt med i Kultirations reggaeblandning med dragspels- och fiolinslag. Vi umgicks och tog del, var del, av den trevliga stämningen.

Vi dansade en kvart – mer fanns det inte tid för – och insåg att livet faktiskt bara börjat.

Håkan, vad annat än magiskt och kärlek och vackert. Ärligheten, explosionen och skörheten i luften som ligger så högt men ändå precis intill.

Och jag älskar att han har så mycket musiker med sig, bongo- eller kongasmusiker (jag lär mig inte vilket), saxofonister och trumpetare. Att han inte bara kör på den breda enkla motorvägen med 2 x gitarrist, basist, keyboardist och trummis. Det finns band som kör den vägen bra också, absolut, men det finns också så många som bara känns mainstream.

Fram med kontrabaser, dragspel, percussion, balalajkor gurkor, mungigor och ungdomligt åldrade gitarrister i bruna kavajrockar. Eller gör det så opretentiöst som i Billie Vision; alla kan spela allt, glädjen är det viktiga.

Halva festivalen gör faktiskt människorna. De musikaliska och de som passerar förbi. Men mest mina fantastiskt vackra vänner.

I festivalbiljetten ingick tydligen en eventuell förkylning också; så generöst att den ingick i priset och att man inte behövde betala mer.

Och när jag varvat festival med jobb och vandrat från nattbussar så har rosorna slagit ut här hemma.

June 21, 2008 11:31 pm

Himlen, molnen dramatiska och som Michelangelomålningar, när vi åkte hemåt - ännu en gång på omvägar - från Rälta. Majstångsresningen där är speciell. Trängseln, gemenskapen när alla ger järnet i årets majstångsdans. Man sträcker sina armar så långt som möjligt, i motsatta riktningar, för att ringen ska hållas intakt. Folkdräkter, folkmusik, liv, livsglädje. Jag blir så oerhört sugen på att spela fiol, automatiskt kommer fingersättningarna upp i huvudet på mig. Samtidigt så förstår jag varför jag ändå inte kommer ta upp fiolen när jag kommer hem, för nästan hela nöjet är att man spelar tillsammans. Solen försvinner succesivt bakom husen, man försöker ta några steg åt sidan för att hänga med den. Där solen väl lyser är ljuset och färgerna maximalt intensiva. Jag är glad att jag invigts i traditionen av den Almska familjen. Rältamidsommarfirandet har blivit till en höjdpunkt, tusen levande ögonblick.

Halvlyssnar på kvällsreprisen av Fredrik Lindströms sommarprogram. Om att ‘den mänskliga faktorn’ bör få en optimistisk klang, istället för som nu, där ‘den mänskliga faktorn’ är källan till allt ond som människor åstadkommer.

Skärgårdssillen var helt okej, och sanningen att säga så har jag aldrig förr drömt om så många grabbar som inatt - när jag inte brydde mig om några sju sorters blommor under kudden.

Skrivarglädje. Inspiration. Att aldrig veta var, och överhuvudtaget om, det kommer leda någon vart.

June 20, 2008 03:11 pm

Midsommar, jag funderar om känslan kändes närmare och starkare förr, när skolan slutade en vecka tidigare. Nu kommer midsommar så direkt. Skolan slutar och midsommaren flyger på en, slängs i bröstet på en. Jag hänger inte med. Jordgubbspriset stiger i höjden bara för att de vet att alla måste köpa jordgubbar ändå. Så kön till jordsgubbsståndet försvinner aldrig utan fylls ständigt på. För även om de kostar 40 kronor litern så är det ju faktiskt midsommarsafton och då får det kosta vad det kosta vill. Å andra sidan, så är det ju bara en gång om året. Midsommarn kommer flygande men det är bara att fånga den om man vill ha den. Det vill jag!

Det blev inget midsommarfirande på Häggstigen. Nerlagt. Eldsjälarna har flyttat, en efter en. Väntan på nya eldsjälar. Väntan på att det blir som förut. Jag kommer ihåg torsdagarna, när jag fortfarande kunde ha mina gula dress, när den gröna klänningen med vita rutor fortfarande passade. Kanske var jag sex, sju eller åtta år. Åheeej! Majstångsresning och dans, gitarr- och dragspelare i mitten. Sedan glass till barnen och de vuxna springer hem efter trädgårdsbord och mat. Alla äter sitt och det är allsång vid bordet. Det var en härlig tradition - man skulle kunna säga att det var bättre förr, i alla fall ur det barnaperspektiv som är det enda jag har. Ingenting behöver svärta ner mina minnesbilder, de är ljusa. Knytistraditionen var nedlagd innan jag fyllt tio, majstångsresningen levde kvar till och med förra året. Ikväll ska vi i alla fall ha picknick i Gropen. Med grek/italiensk paj och rabarberkaka, bröd och ost. Vi kommer ha det toppen!

Nu har himlen öppnat sig och regnet hälls ut - som från hinkarna över mitt huvud i badkaret förut. Den bit av himlen som jag ser härifrån är åtminstone lovande blå.

Midsommarhår. Midsommarblommor, jag skulle göra en krans. Kanske det får det bli imorgon. Jag tror att jag efter Mariefredshelgen börjat uppskatta sill. Till den grad att jag nu känner ett begär efter det - Förflytta mig till sillmiddagen, sillburken nu, omedelbart! Kanske är det lite som med sushi. Jag hoppas det är lika gott som jag tror mig komma ihåg.

Onsdagsbetraktelser:

Förmiddag, lunch, eftermiddag. Stress och snärjligt och gräsklippning här och gräsklippning där. Alla dessa släktjobb av städning och klippning gnager i mig och jag måste säga ifrån mig något. Vänligt men bestämt. Tiden känns förbi, pengarna känns intjänade.

Jag satte mig på bussen och det var så mycket rusningstrafik det kan bli på landet. En dam och gick fram och speglade sig i backspegeln och bjöd chauffören på kanellängd. Han mumlade jag någonting om att han inte äter.

Vi hade andra jobbmötet, den här gången med barn och föräldrar. Det är bara att vara tacksam, för jag kommer ha världens roligaste sommarjobb. Och med den lättheten hjälpte jag en dam som skulle av tåget. Innan jag låste upp mitt paprikaröda kabellås och packade i cykelkorgen. Majestätiskt cyklade jag hem på guldcykeln med vinden i håret och öronen. Och varför har de ens börjat tillverka andra, nya cyklar? Mountinbikes, racercyklar som vardagscyklar? Nej, tjugoen växlar snarare försvårar och krånglar till det än gör det lättare. Men en växel är det bara att cykla och njuta. Och bara man är bestämd och bromsar i tid så fungerar de sega bromsarna utmärkt. Framförhållning har väl alltid varit min starka sida, eller?

Jag cyklade omvägar, grusvägar hem. Njöt av allt vackert, grönt, lummigt och blommigt. Dofterna. Hem, bryggde en kopp te och försedde min cykel med ett blågult band, sedan fortsatte jag mina omvägar mot Sofie och känslan var att Sverige skulle vinna stort. Det gjorde dem förvisso inte, men jag och Sofie hejade på och hade det trevligt ändå. Em tog slut, men hur skulle vi kunna ställa det till rätta? Jag ser bara tidsslöseri i att vara långsynt och gräma sig över något så opåverkbart som tvfotboll. I vår världen kändes det fortfarande minst lika lätt att leva.

Halv tolv susade jag hem i den kyliga nattluften. Varför cyklar man inte mer på natten? När det är midsommartider och fortfarande ljust och fåglarna redan börjat sitt gryningskvitter. Någon mer gång, innan nätternas mörker kommer smygande med sina skuggor igen.

June 17, 2008 11:32 pm

Kärlek och förväntan
Kärlek på förväntan
Förväntan på kärlek
Förväntan om kärlek
Kärlek om förväntan
Förväntan vs. Kärlek
Kärlek vs. Förväntan

Kanske ska det vara förväntningar istället…

Kärlek och förväntningar
Kärlek på förväntningar
Förväntningar på kärlek
Förväntningar om kärlek
Kärlek om förväntningar
Förväntningar vs. Kärlek
Kärlek vs. Förväntningar

En kärlekshistoria är den bästa och vackraste av filmer som gjorts - och kommer göras. Jag är nästan helt övertygad. I eftermiddag ska jag på ett första möte med jobbet. Det känns spännande om än lite pirrigt.

June 16, 2008 09:30

Vive la tristesse! Jag lärde mig aldrig något om den franska grammatiken och dess verbböjningar och tempusformer. Jag vet inte om jag kan bygga meningar men jag vet att jag tycker franska är fint.

Jag väntar på det ordentliga åskvädret, har gjort det i nästan en vecka, så att det kan få bli varmt sen. Jag vet inget om väder och meterologi heller, men det vore mysigt med ett åskväder och skönt med värme och sol sedan. Det är väl sagt att åska rensar ut luften i alla fall.

Strax före halv sju gick jag hemifrån och strax efter nio var jag hemma igen. Lika bra att gå ut hårt redan första sommarlovsdagen. Körlektion och sedan kunde jag lika gärna läsa lite teori när jag ändå var där. Vid ett så försökte jag sätta mig och läsa men ögonen ville inte detsamma. Jag gav efter och tyckte att en liten siesta är väl okej, men den varade i två och en halv timme. Jag kan inte sova kort.

För att än en gång hejda den framsmygannde tristessen tog jag ikväll på mig stövlarna och gav kryddlandet lite kärlek och gallrade det. Och plockade lite fina sommarblommor. Snabbladdade kamerabatterierna - ajabaja - och tog lite kort. Jag har en bok, från när jag var liten, den heter Tristen och Tristessen.

Oftast blir man mer lycklig av att städa ett skåp än att åka utomlands. Och om man inte blir det så har man i alla fall fått skåpet städat. - Ungefär något sånt skrev Malmsten i en text i Det är fortfarande ingen ordning på mina papper och det ligger mycket i det. Det är de små stunderna av liv och i närvaro som får i alla fall mig att känna lycka. Det behövs inget extraordinärt.

June 14, 2008 02:42 pm

Jag måste skynda mig, göra något innan rastlösheten börjar bita i mig. Den gnager redan i kanterna men jag försöker hålla den i schack genom diverse småplock. Pyssla ihop en kalenderframsida, rensa bland senaste omgången skolmaterial, spela piano en stund, handla… Det går till en viss gräns men nu börjar dels småprojekten, dels lusten till småprojekt tryta. Kanske ska jag ge upp och krypa upp i fotöljen med sista halvan av kastenjerna. Sukta efter något tuggbart. Att äta är både trevligt och tidsstimulerande. Men tänderna och magen och kroppen och själen (?) måste också få vila.

Självvald stillhet, görolöshet - absolut. Men rastlöshet bara stressar. Ändå vill jag inte få dagarna att rusa på, ändå vill jag ha dem så långa som möjligt. Även det handlar nog om acceptans.

June 13, 2008 11:38 pm

Nattskrivning - jag vet inte, det känns olycksbådande. Ett olycksbådande slut på en otursfredag som jag än inte hittat något oturligt i? Å andra sidan så har jag aldrig varit särskilt skrockfull, så jag är väl inte rätt person att leta. Men ändå - utan att riktigt tänka på det - väjer jag automatiskt för abrunnar.

Jag stänger ögonen
ögonlocksbilden, hjärnbarksbilden, flyter samman med rymden
Små tankebubblor flyger runt
jag fångar någon
Gränserna förtunnas, upplöser sig
allt känns möjligt
Möjligheterna ter sig alldeles underbara.

Sommarlov och mamma och pappa bejakande mina tantiga begär och gav mig den rosa pelargon som jag längtat så efter. Jag försöker hitta känslan av sommarlov. Lugn, den kommer. Att gå och lägga sig verkar vara det enda vettiga som är kvar av idag.

June 9, 2008 05:21 pm

Körsbär och Bodil Malmsten på verandan i Mariefred. Samla kraft inför spottningen så att kärnorna når över räcket så att man ska slippa resa sig och rätta till det. Körsbär, mörkröda och söta. Försommarkvällar. Svenska jordgubbar. Fantastisk glass mättad med smak på Två goda ting, bland en halvårsranson annat gott som lyckades bli utportionerad på blott fyra dagar. Söta och gosiga barn (och andra) överallt.

Student- och examensfiranden med trevliga kända och mindra kända människor och buffébord utan ändar. Min buffétaktik känns inte helt utarbetad, där finns mycket att hämta än. Som den matfanatiker jag är börjar jag redan fundera över nästa års egna studentbuffé. Västerbottenpajen var en stark favorit i år.

På lördagen träffades jag och Sofie – efter lite förseningar på grund av sj:s lust att utforska nya vägar – på centralen och vandrade sedan ut i försommarvärmen, utan egentliga mål. Över Klara kyrkas gård, ovissa om utgången för denna dag. Alla sinnen visade sig vara inställda på bästa läget och med det bästa sällskapet blev dagen där efter. Stockholm var sammantaget sett mycket vackert och jag kände mig lite som Mimmi Pigg med håret i två bollar.

Beyond Retro var en tidsmaskin. Vi botaniserade i säkert en timme där inne. Säkert trettio fluffkjolar, alla i olika färger, hängdes i taket och trångt stående överfulla klänningsställ höll oss fast samtidigt som de fick oss att ta små danssteg i de smala passagerna. Sjuttiotalsmönstrade blusar, blommiga klänningar, illgula peruker, collagetröjor med korsordstryck (med all säkerhet bara fanns en av denna unika art men jag har en viss benägenhet att sätta allt i pluralform), byxdresser i frotté, paljettklänningar, kimonos och korsetter. Gamla, vagt bekanta låtar klingade ovanifrån. I mitt huvuds efterkonstruktion känns det som om allting föll in i en vinrödlila nyans. Först när vi kommit ut blev vi påminda om var vi befann oss. Det var en märklig känsla. ”Just det, det är här vi är. Inte i en annan tidsrymd, bara längst in i en relativt nyöppnad galleria”.

I Kungsträdgården var det matmässa – vilket dock inte slog oss förrän vi tagit oss igenom folkhavet – och på caféet i utkanten stod rosa pelargoner på borden. Jag tror jag börjat samla på tantpoäng. Men jag tycket det låter betydligt trevligare än trendpoäng. Ännu fler och samtidigt mycket belåtenhet då jag hittade – och senare bestämde mig för att köpa – en vinröd kassväska med blommor och trähandtag á la stickförvaringsmodellen. Tantlivet verkar för övrigt inte något att skrämmas inför om det bara kommer bestå av trevliga saker som att plantera blommor, promenera och ha kafferep med sina väninnor.

På kvällen tog vi ytterligare några danssteg till någons dansbandsmusik som spelades ut över kajen. Knotten och kamerorna var igång. Mariefred är kanske de lite rikares småstad men man finner sig ganska bra tillrätta ändå. Och i den söta tvåvåningskorgen - kakfat fast i korgformat – ingick skyltningsjordgubbarna. Mumma, tantpoängen virvlar.

Igår kom vi hem och idag lite tidsfördriveri i skolan och sedan kaffekoppen på altanen. För dagen tillsammans med Lasseintervjun i nyaste Sonictidningen, eller säger man magasinet?

June 1, 2008 08:54 pm

Juni, och det känns som om varje ny månad går än fortare än den förra. Det är som om någon raderar ut de mittersta femton dagarna, att början och slutet är det man lägger märke till. Sommaren känns inte bara som i försmaksform, utan här på allvar. Kronbladen från grannarnas äppelträd lägger sig som bestående snöflingor på vår gräsmatta. Årets första bad kom i veckan efter idrottsbrännbollen. Kallt var det - så att man trodde att nu stannar hjärtat snart - men oj så uppfriskande.

Igår kväll hade vi småchicks+Anders-grillning i Österfors. Halvknytis på altandäcket med kvällssolen som inramning. Det är finemang det. Lite kubbspel blev det också, och en del skratt. Sommar, ja.

Idag har vi gjort rabarbersylt, haft min skärmflygsbitna farbror på besök, grillat och tagit en loppisvända. Jag la tillbaka allt jag tänkte köpa. Jag börjar inbilla mig en oro över att jag håller på att utveckla en snålhet. Antagligen bara inbillad, eller i alla fall högst tillfällig. Eller helt enkelt loppissnål, eller bara inte på köphumör idag. Nyss var Maria med far förbi och fikade och pratade lite. En trevlig avslutning på helgen. Men jag börjar märka, allra helst nu när kvällarna blir långa och ljusa, att jag saknar att inte ha någon som bor så där nära. Prata. Sittandes i gungorna i lekparken, under en promenad, en cykeltur. Så fördrev vi de flesta sommarkvällarna, efter fotbollsträningarna. Jag saknar det. Jag saknar att bara ringa en pling, och träffas två minuter senare. Impulsumgänge när man känner för det och som inte behöver planering. Jag saknar Maria här.

Naturkunskapsprov imorgon blir det allra sista, men det känns inte så blodigt. Eller, jag tar det inte så blodigt. Kanske borde jag? Nej. Det blir en kortvecka, och på onsdag kväll bär det av mot Mariefred.

När det är sommar får man äta glass hur ofta som helst försöker jag övertyga mig själv om. Sias KRAV-märkta glass är makalös. Helt naturlig, utan onödiga tillsatser. Den har blivit min absoluta favorit. Och alla smaker är precis lika fantastiska, så testa vilken som helst: gammeldags vanilj, blåbär eller kanske choklad.

09:52 pm

Kvällspromenad, som sista avslutning. Luften är svalare och mättad av dofter. Syrén. Shorts och barbent. Sommar.