January 31, 2009 01:13 pm

Jag lyssnar och lyssnar på Frida, och fascineras mer och mer av hennes sätt att skriva. Historierna, språket, Folkets Hus och Dirty Dancing. Måste lyssna genom hela skivan minst tre gånger om dagen. Inbillar mig att jag aldrig kommer tjata ut den.

Mammma rullade mitt hår till små bollar igår kväll, de sitter i än. Det såg lite knäppt ut när jag skulle gå ut, mössan blev konstigt formad. Lockigt hår och jag ska måla mina naglar röda, kanske mina läppar. Min klänning har prickar, vissa är röda. Jag köpte den på rean i tordags, i en affär jag alltid föraktar. Tre tröjor också. Ikväll ska jag dansa och vara fri! Imorgon vet jag inget om.

Såg av en slump att Antony & the Johnsons släppt en ny skiva. Jag önskar mig ett decimetertjockt paket på posten, där räkningen är överkryssad. Makulerad.

January 28, 2008 04:31 pm

Jag har fullkomligt kärat ner mig i Frida Hyvönens senaste platta. Lost säsong fem har äntligen dragit igång, men det är ganska rörigt. Annars går det lite upp och ner. Dagarna, kvällarna, jag har svårt att sova. Jag åker mest buss och har håltimmar.

January 23, 2009 08:45 pm

Varför vara stressad när man har allt det här att se fram emot? Bal (kavaljer + biljett + klänning + bil. Deadline: snart.), projektarbete + dans i samma veva, intagningsprov, framtidsval, framtidsväg, svenskareportage (deadline tisdag), kärleken, derivatan, sommarjobb, c-konsert, något slags självförverkligande… Hoppfullheten och tvivlet tränger sig fram om vartannat, om varandra.

Lockigt hår (fuskpermanent), drömmar, kaffetårar och kakor, vänskap med skratt, förtroliga samtal, dans, pianofingrar (ibland lugnande, ibland så oerhört stressande), brödbak och sparkturer på vägar där föret är fantastiskt men på övertid och kyliga vindar blåser kring huvudet lättar på trycket, ger mina steg ny energi. Välja och vira någon av sjalarna runt halsen, slänga på kappan, dra igen och dra upp. Sticka händerna i vantarna i fickorna. Eftertänksamt, med eftertryck och lite sprallighet välja stegen i de röda kängorna. Det där nöjda, underfundiga leendet som kikar fram ibland.

Utökar, kompletterar ibland min lista över världens läckerheta män, alla kategorier. Sverrir Gudnasson, Ola Rapace, Josh Holloway, Henrik Zetterberg (den mannen kan dock ha gått ner sig lite), Guillaume Canet… Stildrag: mörka och/eller ruffiga. Slutsats: jag föredrar mörka, smått ovårdade män. Dock finns ett undantag som bekräftar regeln.

Suget i magen. Trycket i bröstet. Flyta fram för en sekund, innan benen börjar sjunka och det är dags att ta spjärn igen. Mot vattnet. Vattnet är mjukt, skönt den stund man bärs uppe. Skönt att ta spjärn och sen slappna av. Oskönt att ha antalet snart avverkade längder ständigt bankande i huvudet. Jag försöker tränga bort dem, en sekund inte mer. 17, 17, 17, 17, 24, 24, 29…

Jag har gjort musik med Sofie till hennes film. En konstfilm, den är vacker. Imorgon är det visning och vi ska fira med lite middag innan. Kanske sushi? Längesen nu.

January 16, 2008 07:21 pm

En sån kväll när fingrarna dansar fram, och automatisk söker sig fram till rätt toner. Tonerna jag vill ha. Jag repar igenom gamla jazzensemble låtar som ska få sin renässans imorgon då det är öppethus-dag på skolan. Flowet bara flyter genom kroppen. Som om det vore en vätska som blandades i blodet och rann med runt i omloppet.

På väg hem från skolan svängde jag förbi konsum och laddade upp med en godispåse. Den väntar men snart så börjar fredagskvällen som får bli tvkvällen för jag känner inte för något annat än att just krypa upp i soffan och bara hemmamysa ikväll. Och det väl befogat, dels eftersom jag inte haft en ordentlig hemmakväll på minst en och en halv vecka och dels för att det imorgon kväll blir en pangkväll med klubbande och fullt ös med mina vänner.

Jag har haft en strålande vecka med mycket skratt och mycket käravänner-tid.

January 10, 2008 09:29 pm

Vad gör jag? Jag sitter och känner mig otroligt värd den godisskål Johan precis ställde rakt framför mig. Superhängig som jag är kan jag inte tänka mig något som skulle göra mig bättre än just en skål godis, och ben&jerryglassen som väntar i frysen. Hängigheten har brytit loss totalt efter att Mariefredshuset åter gått in i sin vanliga rytm.

Vera har haft kalas och det lektes och dansades och stämningen (och tårtorna) var på topp och jag var kalastant - före, under, efter, hela dagen. Myspys och härliga barn, fullt upp och fantastisk tårta.

January 2, 2009 11:44 pm

En sån fantastisk tacksamhet. Över allt jag har och allt jag fått haft, allt som ryms i mitt hjärta. Gråten, tung men så varm i bröstet, på kinderna. Folke, älskade vän.

January 2, 2009 04:02 pm

En lite svävande och flyktig nyårkrönika

Mycket sorgligt har hänt. Påminnelser om att livet rinner ut, förgängligheten. Sommaren fanns aldrig riktigt, var mest en flyktig, gnagande fas. Varken Öland, Bingsjö, småchickssemester eller ens en ordentlig Gimmenvistelse… Och året har runnit iväg i rännstenen, fortare än något tidigare. Men trots ett sorgset och ledsamt täcke över året som gått, har ljusglimtar lyckats nå över horisonten (som det gamla LW-citatet ”Mörkret du ser gör att stjärnorna märks lite mer”). Och förmågan att uppskatta dem har gjort att de hängt sig kvar, åtminstone som känslor, bilder, förnimmelser inuti mig. Späda, färgstarka, livskraftiga blommor i rännstenen. Körsbärsblommor bland stadsluft. ”Små möten - några ord och det behövs inget grävande för att hitta dem. Små möten som så ofta är mer än de planerade storslagna. Som så ofta är lite varmare lite längre in en lite längre stund. Att oväntat träffa en vän vid busshållplatsen, få ett leende och någon extra minut.” skrev jag i juli.

Mycket så fint, hjärtskärande fint. Solnedgången genom kraftledningscentralen och de rallarroskantade grusvägarna. Underligt hur lätt bilder uppmanas i huvudet, så många bilder som finns lagrade som man inte är medveten om. Bilder som ger texterna, minnena liv när jag läser årets blogginlägg. Orden kommer tillbaka till mig, de är bekanta. Jag börjar se sammanhang, texterna emellan, börjar känna igen mitt skrivsätt. Kanske har jag hittat min stil, det gäller bara för mig att vänja mig vid att läsa den också. De sorgligaste perioderna har jag skrivit vackrast, det är ett konstigt men tydligt samband. Vackrast av alla: Sorgesång och Österforsbetraktelser

Årets känsla: sårbarhet

”Oftast blir man mer lycklig av att städa ett skåp än att åka utomlands. Och om man inte blir det så har man i alla fall fått skåpet städat” Bodil Malmsten.

Sommarjobb. När jag cyklade hem från tåget varje kväll, ljumma vindar i håret och halvdana bromsar. Bra dagar tog jag omvägar, grusvägar, småvägar. Om mornarna skuttade jag lätt upp 05:55 med solsken och fågelkvitter in genom fönstret, i mig. Till och med de morgnar jag några timmar tidigare gått hem från nattbussen och riksvägen. Jag tror jag vet vilket sommarjobb jag vill ha nästan sommar igen.

Vi dansade en kvart – mer fanns det inte tid för – och insåg att livet faktiskt bara börjat. – skrev jag efter peace & love. Och så känns det fortfarande, att livet bara har börjat. Utgångarna har bara börjat och jag har precis börjat utforma mina strategier. Men ändå så hade årets sina höjdare: juldagen, rättviksparken med rockabillydans och nordin-festen.

Jag slutade med mjölken i kaffet (antagligen inte ett medvetet val utan jag var nog så illa tvungen någon gång när mjölk var en bristvara) och fick dille på ugnsrödbetor med fetaost. Efter att ha kuggat första körprovet tog jag en rövare och beställde ett sista minuten-prov – i Falun. Kvällen före kretsade jag och mamma runt i två timmar på bakgator och återvändsgränder, startade i backe och fickparkerade. Jag har börjat ta improvisationslektioner, lägger nu all tid på pianot, har gått upp i steg 3 och har spelat i en toppenensemble i höst. Jag lyssnar på musik som är bra och drömmer om att skriva filmmusik, vackra låttexter och spela på rökiga klubbar. Drömmer om en vindsvåning i Paris, och en ruff mörk kille med utväxt hår och enveckas-skägg. Drömmer och planerar folkisliv och börjar panikandas vid tanken på att ansökningarna enbart ligger någon månad bort. Jag har insett att jag inte behöver planera livet längre än till och med hösten, och kanske våren. Befriande. Jag har lagat och ätit fantastisk mat och varit mer moster och faster än någonsin. Drömmer om en kokbok, ett eget café också. Jag har börjat stortrivas på loppis och skulle gärna vilja införa en fast dag varje månad för loppisutflykter. Drömmer om att vara som Audrey Taotou, och hennes karaktärer i Amelie och Ensemble C’est Tout. Har äntligen hittat tillbaka till Maria och anförtroligheten, ordens ström. Har som vanligt haft många av årets ljusglimtar tillsammans med mina småchicks. Drömmer fortfarande om Lucky Me-kollektivet och hoppas det ska infinna sig, någon gång, någon stans. Drömmer om en stund i sjuttiotalet och stortrivs i mina röda kängor och pappas ulltröja.

Jag, och människorna omkring mig, är inne i en övergångsfas, vi går in i en ny epok snart. Många rycks bort från oss men kommer alltid leva kvar inuti. Nya gör intåg. Jag hoppas 2009 blir ett ljusare år, lättsammare år. Sommaren kommer alldeles säkert bli en korsväg där jag påbörjar en ny väg. Och nu äntligen har vi kommit fram till året för releasen av Svenska Ballader 2009!!