April 12, 2009 03:09 pm

Mitt liv är labilt och ostadigt. Upp och så ner. Och vad vill jag? Framtidstro, framtidsotro. Förväntningar, inte oförväntningar. Det finns inget som heter oförväntningar för så fort man snuddar vid begreppet går det över till faktiskta förväntningar. Oförväntningarna finns bara om de är omedvetna. Ena dagen är som en fransk biofilm, andra som ett öde grustag i utankanten av något samhällsliknande. Den här helgen mest det senare. Kanske för att det inte går några franska filmer på bio nu heller. Nervgnagande och uppgivande hopplöshet. Jag tror jag behöver förändring. Förändring utan förväntning.

Kanske hjälper det att skriva bara så här, för på nåt vis blir allt att kännas så banalt och naivt då. Som att jag har det ganska bra ändå. Eller så är jag en obotligt optimist innerst inne, ibland till den mest enerverande grad. Fast det känns lite som att jag ogiltigförklarar och förstör innebörden i det jag skrivit ovanför.

07:30 pm

Just nu är jag så förbaskat trött på…
att folk sätter påskfjädrar i träd
påskpynt i allmänhet
vår hund
när folk inte vågar ta egna initiativ
lucky house
mina förväntningar
min rastlöshet
att folk bara inte äter det de tycker är gott
konstiga människor utan klara avsikter
mitt humör
att vara hemma
mitt risiga hår

PS. ta inget personligt DS.