April 7, 2009 09:52 pm

Imorse klockan åtta satt jag på solsidan i bussen. La märke till alla färger jag iklätt mig. Klargrön jacka, en blå och rödrutig sjal, röda skor och en blå klänning med gula och rosa små hjärtan som nästan inte liknar hjärtan under. Som att det illustrerar våren, hur jag känner mig, glädjen och sista terminen. Speglar solen och mig inuti. Jag tror fåglarna sjöng där utanför fönstret.

Jag såg på Amelie ikväll, för att det är precis så färggrann jag känner mig. För att drömma mig bort lite grann. För att koncentrera scenariorna som rullar på andra sidan mina ögonlock. Förväntningarnas, drömmarnas, fantasiernas scenarion som bara rullar på, ger liv åt sig själv, göder sig själv, som ett löpande band. Det ena föder det andra. Som en biofilm som rullar och biomaskinisten har gått iväg på ett ärende så filmen bara rullar. Ingen stoppar. Som att ingen kan stoppa förväntningarna. Allra helst inte tanken “jag ska inte bygga upp några förväntningar”. De går liksom hand i hand, filmrullen och “jag ska inte”.

Imorgonbitti ska jag beskåda min mage inifrån. Spännande är kanske inte riktigt rätt ord, men… Jag kanske blundar och knyter min näve.

För att citera glasmannen i filmen:

“Det är som med Tour de France,
Man väntar, sen cyklar de fort förbi.

Så när stunden är inne,
måste man haka på utan att tveka.”