March 21, 2009 09:28 pm

Kvällen var magisk.Tystnaden när alla satt sig, Antony och bandet också. Kraftfull men så skör att om en enda hade åstadkommit den minsta harkling så hade allt raserats. Ingen harklade sig, och det blev början på en helt sagolik men nu efteråt overklig och avlägsen kväll. Jag är så ofantligt tacksam att jag fick hänga med. Rösten, arrangemangen, och när stråkarna och gitarren låg stilla, länge, var det precis som att stå ute och bara öppna alla kanaler. Fistful of love och Her eyes are underneath the ground. Mycket från nya skivan, men många äldre och covern av Beyonces Crazy in love som han även körde i Dalhalla. Likaså Shake that devil som svängde loss ordentligt. Perfekt kontrast som bidrog än mer till stämningen. Svävande, i dess härliga och underbara mening, mellansnack om feminism och Stockholm och så frågar han om vi andra har något, vad som helst, att tillägga. Till slut ropar en man att han älskar sin fru. Allt så äkta, ärligt och på riktigt bland scenvärldens alla tagna roller och påklistrade beteeden och bröst. Antony är Antony, och (förhoppningsvis) så mycket kvinna och man han vill.

Ibland fick jag lov att påminna mig själv om det absurda i situationen: här sitter jag helt plötsligt på Cirkus med min religionslärare och hennes familj och bekanta och ser på Antony. Efter att ha rest dit med min lärares man och dotter, som till råga på allt är nära släkt med Antony och tar med oss bakom scenen in i logen där antony själv frikostigt bjuder av allt vad logen har att erbjuda. Frukt, chilinötter, chevreost, lufttorkad skinka, bravojuice och dietcoke. Det slog över, att det till slut kändes helt logiskt i all sin ologik att vi stod öga mot öga med en helt vanlig Antony. Även om jag inte utbytte mer än “hello - thank you, thank you - bye” med honom så såg och hörde jag att han verkar vara precis den samma, på som utanför scenen. Och det förstärkte ärligheten ännu mer.

Efteråt tog jag pendeltåget med en ny bekantskap för kvällen. Jag klev av i södertälje där systeryster hämtade mig. Sen så tillbringade jag halva helgen i Mariefred. Hurra för tredagars helg! Spelade fotboll i vardagsrummet, gick och handlade med mina gullebarn och sjöng mellohits på vägen, bakade muffins och mös framför så ska det låta. Det var april, det var vår i Mariefred. Vårlukten av lera och bajs. Solen över sörmlands slätter - ack ett såny präktigt och allmänt vedertaget uttryck - och jag tog mig en lång och lugn promenad för mig själv i Hjorthagen. Mariefred är mys.

Igår åkte jag tåg hem. Jag älskar att åka tåg, det tåls att sägas igen. En liten kille frågade sin pappa “Är Orsa en pojke-stad?” .Klockan nio (21) var jag och sofie på friskis för Mamma Mia-gympa. Varför inte liksom? Idag hade mamma gjort croissanter till söndagsfrukosten. Och vid lunch åkte vi till Hellquists där Mathilda stod för pajen och hennes reko kille brassade amerikanska plättar som avnöjts med glass och banan och sylt tills det stod oss upp i halsen inför dansen.