March 15, 2009 06:30

Ikväll slår jag i dörrar och diskmaskinsluckan, kastar nybakt bröd i komposten, andas med stängd mun, ihopbiten, har huvudet vid golvet och undrar hur många timmar hockey tvn klarar av. En fåtöljkoloss framför mitt piano. Det enda tänkbara alternativ är sängen. Kanske kan jag stänga in mig, själv, i en timme innan jag sover, klockan är trots allt bara halv sju. Vet inte om jag orkar eller ens vill bli på bättre humör idag.

Allt låter så patetiskt när jag försöker sätta ord på det, som att leendet ligger och väntar bakom hörnet. Hopplöshet, kraftlöshet, täcketöverhuvudetdesperation är vad jag försöker få fram. (kanske kan jag inte skriva om hopplösheten utan att det blir ironi och kanske ligger leendet och väntar trots kraftlösheten. skit, jag vill vara sur. kanske får skrivandet en avsurande effekt. kanske kan jag inte vara långsur. kanske är det bra trots allt. men kanske är det också bra att vara sur och irriterad och obstinat ibland. jag står på båda sidorna och tar bådas parti. det handlar nog om att inte vara rädd för att vara sur helt enkelt.)

Mitt på dagen satt jag ute invirad i filtar och läste, med solen mot mig och ljudet av sporadiskt takdropp. Sedan satte sig en stor fluga på badrumsspegeln och förvånade mig.

Inatt dansade vi outtröttliga till 90-talshits. Självklart hängde vi på låset, självklart drog vi igång dansgolvet. En galet rolig kväll och vi var snyggast, bäst och vackrast. Och jag blev lealös och dödstrött prick 01:10, precis som jag brukar. När vi var halvvägs hemma åt vi blåbärsbullar och halvsov i väntan på hämtning.

Idag fyller världens bästa Mathilda nitton!

Sex timmars hockeytv är till ända.