January 23, 2009 08:45 pm

Varför vara stressad när man har allt det här att se fram emot? Bal (kavaljer + biljett + klänning + bil. Deadline: snart.), projektarbete + dans i samma veva, intagningsprov, framtidsval, framtidsväg, svenskareportage (deadline tisdag), kärleken, derivatan, sommarjobb, c-konsert, något slags självförverkligande… Hoppfullheten och tvivlet tränger sig fram om vartannat, om varandra.

Lockigt hår (fuskpermanent), drömmar, kaffetårar och kakor, vänskap med skratt, förtroliga samtal, dans, pianofingrar (ibland lugnande, ibland så oerhört stressande), brödbak och sparkturer på vägar där föret är fantastiskt men på övertid och kyliga vindar blåser kring huvudet lättar på trycket, ger mina steg ny energi. Välja och vira någon av sjalarna runt halsen, slänga på kappan, dra igen och dra upp. Sticka händerna i vantarna i fickorna. Eftertänksamt, med eftertryck och lite sprallighet välja stegen i de röda kängorna. Det där nöjda, underfundiga leendet som kikar fram ibland.

Utökar, kompletterar ibland min lista över världens läckerheta män, alla kategorier. Sverrir Gudnasson, Ola Rapace, Josh Holloway, Henrik Zetterberg (den mannen kan dock ha gått ner sig lite), Guillaume Canet… Stildrag: mörka och/eller ruffiga. Slutsats: jag föredrar mörka, smått ovårdade män. Dock finns ett undantag som bekräftar regeln.

Suget i magen. Trycket i bröstet. Flyta fram för en sekund, innan benen börjar sjunka och det är dags att ta spjärn igen. Mot vattnet. Vattnet är mjukt, skönt den stund man bärs uppe. Skönt att ta spjärn och sen slappna av. Oskönt att ha antalet snart avverkade längder ständigt bankande i huvudet. Jag försöker tränga bort dem, en sekund inte mer. 17, 17, 17, 17, 24, 24, 29…

Jag har gjort musik med Sofie till hennes film. En konstfilm, den är vacker. Imorgon är det visning och vi ska fira med lite middag innan. Kanske sushi? Längesen nu.