September 22, 2008 09:31 pm

Jimmy Dludlu, afrikansk jazzblandning (lyssna!). Skönt sväng till tusen. Tyvärr verkar hela Sveriges skivbutiker ha missat det.

Jag fikar varenda dag (fredag, lördag, söndag, måndag), väntar på att ta itu med mitt liv. Eller så är det vad jag gör när jag fikar, om man ser det ur en annan synvinkel, på ett annat sätt.

Jag vill ha en jacka. Nya skor känns lite överskattat - mina nuvarande håller ju faktiskt ihop än. Jag ska överväga det. Jag har blivit snål.

September 20, 2008 10:13 pm

Lördagkväll på Slottsträdgårdsgatan i Mariefred. Middagskomat har troligen börjat övergå i kvällskoma, kvällsrytm, sovande barn, varierande kvällssysselsättningar.

Idag har vi plockat äpplen - facit: noll äpplen i noll huvuden, haft femårskalas, myst och varit ute och gått i småstaden på kullstenstensgator och torg. Det är något med höstens ljus, det intensiva (eller den totala avsaknaden av det, i diset, dugget.) Höstkvällssolen.

Det är något med mig och syster och att vi alltid eggar varandra till 1. ätande/lagande 2. pysslade 3. projektande 4. uppesittarkvällar.

En paus från det hektiska sistaårslivet, dock utan sömnåterhämtning. Det behövs i dagarna som översköljer mig, dagarna när jag översköljer mig själv i press. Men jag jobbar på det, och jag försöker ha en kväll i veckan när jag bara gör det jag vill, när inga måsten, borden, tvång får komma i vägen. För att minska pressen, stressen, tristessen. För att hitta lusten, kusten, musten, och kanske gusten? Fredagen agerade praktexempel på fri dag, precis som hämtad ur mina höstfantasier! Höstfantasi, inte det ord jag egentligen vill skriva. Det kryper i benen när jag inte hittar ordet jag söker.

Fredagen, två timmar matte med engagerad och brinnande lärare (jag vill prompt hävda att det är första gången, under hela min skoltid, som jag har en ordentlig mattelärare, och första gången som jag har en riktig genomgång). Krävande men jag var oestetiskt exhalterad. Sedan var vi välförtjänta av fredagsfika på Siljans, jag, Mathilda, Alex, Sara P och Rebecka. Man fick äta hur mycket man ville.

Jag övade mig också i att icke överarbeta saker jag ändå inte tycker är kul (läs, arbetsmiljö och säkerhet. Varför ska jag överarbeta bara för att tillfredsställa någon annan?) och vi åkte bort för helgen.

September 7, 2008 08:48 pm

Söndagsliv. Jag tar mig tid att läsa långa tidningsreportage. Tar en familjepromenad längs fuktiga vägar, pratar med pappa. Det känns lättare att prata nu. Jag gör iordning äppel- och tranbärsjuice med en äggmacka innan jag åker iväg för en timmes dansträning, som skönt avslutar helgen. Tänkte att jag skulle krypa ner i soffan med Upp till kamp och repa upp en gammal stickning och påbörja en ny. Kanske finns det tid än… Jag vill sticka. (för en gångs skull är jag i uppstarten av något annat än ett sjalprojekt. Det är tänkt att bli sockor, men kanske rinner ut i ett par pulsvärmare…)

Det finns inget annat än höst i luften längre, rå och fuktig men ändå uppfriskande. Dagar när diset aldrig riktigt släpper, inte riktigt försvinner med morgonen. När bergen stundom försvinner i dimman. Med stickade sjalar går det bra. Jag gillar hösten för sjalarna (och för chokladen, filtarna, filmerna, deckarserierna, mörkret när man kan sitta inomhus och de tjocka strumpbyxorna under nattlinnet). Hösten har bestämt sig, det känns skönt. Och jag gillar hösten för färgerna, det röda, gula, bruna, orange och det brinnande. I år har hösten blivit som en renässans för mig, då mitt liv börjar komma igång igen. Vemodet färgar som, nästan, alltid mitt skriveri, men jag känner mig lättare nu. Jag börjar få lust och vilja igen. Jag märker att jag allt oftare att jag befinner i det positiva flowet. Det går att glädjas på ett annat sätt, för jag vet att sorgsenhetens kärlek alltid kommer finnas kvar. Jag behöver inte vara rädd att mista den bara för att jag är glad. Snarare behålls den ännu enklare då. Nytt liv när löven brinner. Sakta börjar det gröna ge upp. Men fortfarande har de mörkrosa rosorna knoppar att slå ut, att blomma för Folke.

Nu slår mig tanken att det kanske är min sista höst hemma, på riktigt hemma. Främmande tanke.

I fredags skålade vi för min premiära utgång och dansade till jamaicamusik på baren. Avspänt snack över glas, varvat med dans. Precis i min smak. Hemma vid två, och jag åt en liten skål med blåbärsglass. Igår morse vaknade jag tidigt och fylld med företagsam energi. Städning, barnpassning, åttiofemårskalas, men redan vid klockan sex, långt före gamlingarna, kom natten ikapp och jag var förbrukad för dagen.

Tack vare jazzensemblen i torsdags återupptäckte jag en gammal (i perspektivet fem, sex år) Bokaspers-skiva som jag och syster nu turats om att spela hela helgen. Den har ackompanjerat min städning och mitt barnpasseri. Trepersoners spindelharporna om kvällarna (och dekens, även om eftermiddagarna), matlagningen, kvällschokladen och bilturerna. Enkelhetens poesi, där det enkla gör det djupa. Och skönt jazzigt.

Måndag imorgon och matten gör min nördigt fascinerad. Jag är förväntasfull inför årets många spännande ämnen så som historia, religion, gemu b, jazzimprov, jazzensemble, matte c och projektarbete. Till de inte fullt lika spännande hör ämnen som arbetsmiljö och säkerhet, arrangerig och kompostion, ensembleledning. Men antingen så omvärderar jag det efter hand, eller så står jag ut. Jag lär ju knappast dö på kuppen.

Vi kommer aldrig att dö
Bo Kaspers

Skriv en bok som alla läser,
ge pengar till ett institut.
Gör en sång som barnen sjunger,
när terminen tagit slut.
Sy upp en kollektion med kläder,
ge ditt namn åt ett gevär.
Va det extra i parfymen,
den som vackra kvinnor bär.

Vi kommer alltid att leva,
vi kommer aldrig att dö
Vi kommer alltid att leva,
vi kommer aldrig att dö
Vi kommer alltid att leva,
vi kommer aldrig att dö
Vi kommer alltid att leva,
vi kommer aldrig att dö
Vi kommer aldrig att dö

Jag borde kanske sluta vältra mig i självhjälps-/populärpsykologiböcker och artiklar, och bara lyssna på Bo Kaspers istället.

Tålamod till att reda ut ett garnnystan, orientera på idrotten och leta efter bortlagda saker…