August 11, 2008 08:39 pm

Jag tar på mig stickade strumpbyxor, bejakar hösten. Tänder lampor, löven börjar hänga neråt. Bejakar hösten inom mig, och den nästintill omärkbara antydningen av den annalkande hösten runt omkring mig.

Augusti har bara börjat men det finns ingen sommar som jag hyser hopp om att ska återfå sitt grepp. Ingen sommar att ta tillbaka hösten från blåsten och ge den värme igen. Blåsten som jag uppfattar den. Hösten inom mig präglar mina sinnesintryck.

Hösten är bräcklig, jag frasar som torra löv. Ibland finns ett färgstarkt löv som ligger orört och osöndersmulat. Jag kanske pressar och spar det, omsorgsfullt i en bok. Det finns en höstsol också, den är vacker när den lyser.

Jag har varit och jazzat än en gång. Spelat på jazzklubb. Det är jazz som är. Träffat människor, sett mina mål och drömmar, gjort mina insikter, spelat och för första gången riktigt närvarat på scenen, ätit, övat och fått mängder med inspiration att nu omsätta i praktiken.

Det är pinsamt att dagens, åtminstone skenbart, civiliserade människor kan förklara krig.