July 24, 2008 23:55 pm

Solen var som vackrast genom kraftledningscentralen. Kanske illustrerar det allt. Kanske beskriver det bäst. Kanske räcker det…

Sorgsenheten lägger sitt skimrande hölje över de vägar jag trodde jag känt sen hundratal av promenader. Höljet, renheten och klarheten och den fullständiga vackerheten. Helt, odelat. Så hel och odelad men så söndersliten, itutrasad. Iturivna trasor inbäddade i lugnet. Så vacker och tätt inpå men så förvillande och onåbar. Så skör men så evig.

Jag ville ha en främling gåendes bredvid mig med blicken riktad framåt. Som förutsättningslöst går där och lyssnar till en sorgsen främlings berättande. Någon att lugnt och sansat prata för. Eller någon att stormande svämma över för. Någon som sedan, utan frågor, säger hejdå och fortsätter mot sitt mål. Målet han var på väg mot när vi möttes. Kanske har det förändrats. Jag ville vara i en okänd stad. Vandra, bara gå och gå. Mållöst, planlöst.

Men sorgsenheten fick mig att se vägarna från nya håll, med ny yta, ur nya känslor. Skogen bara fanns där bredvid. Jag gick själv. Tunga steg. Nej inte tunga, bara sorgesteg. Vackra steg. Aldrig förr har vackerheten nått den här densiteten. Man måste alltså vara sorgsen för konsten? Jag har alltid försökt hävda emot det.

Motionspromenaderna, pressen, jag insåg nu att det är dem som förstör och rasar sönder allt med gåendet. Själavandring. Jag har ingen definition, det lät bara rätt. Bara jag i omgivningarna, bara det som fanns. Odelat men oberoende. Jag fortsatte gå, jag lät mig bara gå. Oberoende. Klarheten av sorgens sinnesutvidgning. Det vassa och skarpa, renheten och det avskalade i tidslugnet. Det fanns inte tid. Inte förrän ett sting av oro om att jag kanske oroade någon omedveten om min oberoende, oförutsägliga vandring. Jag hoppades att folk skulle förstå, jag tror de gjorde det. Jag sparar deras oro till en senare gång.

Jag gick själv, hade inte velat haft någon känd vid min sida. Kanske främlingen. Jag gick själv, den kändes bra. Kanske bäst. Smärtan i bröstet, den välomnämnda stenen, som kom med tankarna på källan till sorgsenheten. De kommer ibland. Tankarna kommer om de vill, de som vill. Ibland ingen, då var det bara jag i världen med det vackeravslöjande täcket. Måste man vara sorgsen för att känna sig så nära, så ett med sig själv?

Solen delades av en molnstrimma och blev till två solar staplade på varandra, de gröngrå sädesaxen blev guldskimrande. Men solen var ändå som vackrast genom kraftledningscentralen. Stationen. Inhägnaden. Varning, livsfarligt att beträda området.

Jag har aldrig haft sorgens smärta. Olycka är något helt annat, jag är inte olycklig. Jag är ledsen.

Du skall icke taga för givet. Du skall älska förutsättningslöst.

Jag söker förgäves efter helheten i det jag skriver. Kanske ni hittar den. Kanske är det inte meningen att det ska finnas någon helhet. Kanske är det så här det är. Allt tar slut och det är förjävligt att man inte ska kunna inse det förrän i de sista dagarna då kärleken får sorgens glasögon. Eller kanske är det inte förjävligt, kanske är det livet. Kanske går jag itu.

Jag begär inte att ni ska förstå. Jag förstår nu att det inte går att förstå innan. Jag förstod själv aldrig förrän nu. Kanske går jag itu. Det går inte att förstå vidden och förtvivlan och jag begär det inte av någon. Men det finns en som vet precis hur det känns. Jag skulle vilja ha henne bredvid mig. Jag hoppas jag kan få det snart.

Sorgen och gråten kommer ur min bottenlösa kärlek. Och med allt så sjungs Försent för Edelweiss i bakgrunden av mitt huvud.

July 19, 2008 05:06 pm

Mest är jag ute i Gimmen. Jag skriver och filosoferar om åretrunt tidningar från årgångar runt 1960, om den naturliga tystaden, om fladdermöss, kvällskissning och smultron. Jag har börjat kollektionera mina gimmenminnen i fast form. Jag släppte prestationsångesten och började skriva. Men egentligen lägger jag mest patienser. I Gimmen har jag ro till det. Den rofyllda om än lite hopplösa känslan i att göra något meningslöst, för vinnarkänslan då en patiens går ut är det inget speciellt med. Den uppfyller egentligen ingenting, som jag kanske ändå inbillas att tro ibland. Jag har läst För att lämna röstmeddelande tryck stjärna. Jag tyckte om den, men tror jag borde läsa den en gång till.

Vi har varit barnvakt i nästan en veckas tid där ute. Kollostämning. Det har varit mysigt - mycket gos, sagor och kortspel. Ibland har bristen på egen tid gjort sig påmind, ibland är det svårt med så mycket liv på en så liten yta. Men oftast har det funkat bra och varit härligt. Göra iordning gimmenvarm oboy och smörgås åt två genomblöta barn som varit på fisketur samtidigt som regnet regnar på utanför stugväggarna, det är mysigt och kärleksfyllt.

Jag har gjort avstickare också, haft körlektion, åkt på loppis och sånt. Köpt en glasvas (som kändes läskigt potentiellt som vapen), en grönblommig burk i kak- eller skorptyp, Moderna grönsaksrätter i upplaga från 1940 och Snabbmat av Ruth Hiller. Från att tidigare ha övervägt mina tänkbara loppisköp till den grad att de aldrig blev något mer än tänkbara är jag nu rädd att jag samlar på mig för mycket. Men det kommer säkert en dag.

Nästa vecka åker vi på småchicksminissemester. Kanske bor vi på segelbåt och dansar oss igenom nätterna.

July 13, 2008 03:03, 03:24 pm

Sista dagen på jobbet pratade vi om åldrar. Om att vi har alla åldrar i oss, inte bara de man redan genomlevt utan även de som väntar, om fem år, sjuttiofem. Frekvensen tantiga infall och påhitt är stark hos mig just nu. Eller så är de inte tantiga eftersom jag, och fler med mig, sysslar med dem.

Österforsbetraktelser en sommarlördag
Grillning och altandäcket höll middagen igenom. Igår tidig kväll. I eftersnacket kom åskmullret och vi flydde in. Sommartv och sedan var sommarkvällen varm igen. Några fotbollar gick i mål, något skott satt kvar. (Sökes: spontanfotboll, eller hur spontant det kan vara om det är planerat. Fotboll på lek, då) Vi planerade en minisemester men stannade också upp bland allt som var just då. Stilla vatten, bron, en kraftfull sol en bit över skogens överkant. Mänsklig tystnad. Över bron, grusvägen upp kantad av rallarrosorna. Åker, sädesslag, jag vet inte vilket. Det såg så vasst och så mjukt ut. Som om någon använt raspverktyget från photoshop över den. (Fast såklart måste det vara ps som härmat effekten från åkern.) Rödskimrande av solen, i det gulgrönt bruna. Allt fruktansvärt vackert. Kan det vara så vackert är det gör ont? Naturen kan. Det vackra och stillheten omsluter mig ända in. Lugnet som följer och stänger in de gälla orden, släpper fram endast de lugna och eftertänkta. Knappt det.

Runt den vildvuxna hallonbusken/buskarna. Från grannhuset och dess öppna dörr hörs Celine Dions ballader. Ändå på håll men gör fortsättningen på den stilla helheten. Te vid Österfors köksbord. Mathilda gör avskalad, magisk musik. Vi spelar yatzy, hon går och lägger sig, Anders går och lägger sig. Jag och Sofie sätter oss på trappan, sommarkvällen är den första riktiga, och väntar på hämtning i tio minuter. Världens bästa småchicks - aldrig annars har jag såna fina stunder som med er. Jag älskar er fruktansvärt.

Imorse vaknade jag strax före halv nio och kunde lika gärna gå upp. Jag tog min klänning och gick ut med frukostskålen till hallonbusken. La i skålen, stoppade i munnen. Stekte en omelett och hällde yoghurt och nötter i skålen. Över, med, under hallonen. Satte mig på altanen med en tidning också.

Jag och mamma cyklade till Sifferbo och kikade på deras byloppis. En gammal mörkbrun resväska, kanske i hård kartong. Projekt: sy ett passande foder. En turkos kakburk i äldre udda modell för mig och en annan rund för mamma, fyllda med kakor och skorpor. Tre x örhängen, ett spel och en tygkasse med sommardesign av Sofie. Jag skulle vilja ha köpt allting av det hon gjort, allt är så härligt. Men samtidigt vill jag att hon får andra köpare också, så att grejerna sprids.

Sommar är slut, nu en novell. Jag hör något ord här och där - hemska - men det fungerar bra som kuliss i skrivandet. Och regnet på plasttaket. Nyheter, det blåser på. Blåser in på jazz, eller så påstår han att det inte är det. Mathilda föreslog att jag skulle börja skriva för tidning.

July 11, 2008 08:22 pm

Mannen på bussen sitter fortfarande med sina kalkyler. Samtidigt kryper sentimentaliteten på mig. Ett vrål på icaparkeringen. Ovanligt. Parkering, kramar på parkeringsplatser. Rapsäng, vajande åkrar, klätterrosor, lila rallaros på det inhägnade kraftledningsområdet. Se, fånga allt det vackra. Cykla i fladdrig klänning.

En sista arbetsdag. En (ett?) sista gofika.

Efteråt, tröttheten, passiviteten, den ursugna musten. Jag är värd det. Gråheten utanför spelar med. Ändå, direkt efter avslutat projekt börjar nya visioner och idéer formas i mitt huvud.

Tre veckor att lägga i min nyss uppfunna livsportfölj. Jag ska spara på lättheten att kliva ur sängen klockan 05:55. Spara på stunderna av lyckanden. Kramarna och de värmande utvärderingar. Jag ska spara mötena och insikterna. Tre veckor som aldrig tidigare gått så fort och aldrig växlat så.

Saker jag insett under de två sista dagarna att inte har tålamod till: leta efter saker, sätta fågelnät över körsbärsträd.

Ostkaka med hemmagjord jordgubbssylt och grädde ikväll. Godsakerna har ingen hejd idag - det är härligt.

Imorgon ska vi ha en nästintill heldag, vi småchicksen.

July 9, 2008 09:17 pm

Jag har betalt min omedvetna biblioteksskuld och jag har slutat ignoera min pianovilja. Egentligen har jag nog velat spela varenda dag i tre veckor men trängt undan det. Jag har ignorerat det och förnekat att energin till att lyfta locket (när man kommit så långt sköter resten sig själv) skulle finnas. Istället har jag försökt avancera i erland loe, det har gått förhållandevis bra men den bristande skärpan hos mig har funnits där och gjort sig påmind hela tiden. Man ska lyssna till sina viljor för de slår oftast rätt och det var avslappning, underbart och ljuv musik att låta fingrarna flyga över tangenterna igen. Låta dem bygga upp någonting. En improvisation där nästa steg finns i mina fingrar, mitt hjärta men aldrig i den medvetna strategiska delen av hjärnan. Det är det som gör det underbara och avslappnande. Man kanske skulle kunna stäcka sig så långt som till att kalla tillståndet meditativt.

Imorgon har vi avslutningsdag med eleverna. Idag kändes det nästan sorgligt. Rättelse; det kändes sorgligt. Att ställa tillbaka, återställa möblemang till den ordning som fanns när vi kom.

Det mest fantastiska det här har gett mig måste vara insikten att det hos varje människa finns härliga sidor logerade. Man pratar så fint om att alla människor är härliga och unika och bla bla men ändå så låter man fördomar och förutfattade meningar störa mötena med nya människor. Inte förrän nu har insikten ärligt kommit mig ända in i hjärtat - alla ÄR härliga. Jag känner det och känner det fantastiska i att få möta alla dessa eleverna och andra handledare. Att bland bakom dessa uppseendeväckande första-sidor finna så fantastiskt gosiga personer. Och när man upptäckt dessa sidor så ter sig första-sidorna mest busigt charmiga sedan. Jag har haft världens bästa jobb och återkommer med största sannorlikhet nästa år igen. Och vilken utmaning att bland tusen ratade övningar kunna hitta den som accepteras. Fascineras.

Nyss ringde min vän Mathilda och jag tror att vi tillsammans kom fram till att det är för lite av umgänge och sammankomster, för lite av gemsamma skratt och livsfilosofieringar. Alltså kommer vi förhoppningsvis ändra på det i möjligaste mån.

July 7, 2008 09:17 pm

Jag ska också vara den som cyklar hemåt när regnet börjar. Små möten - några ord och det behövs inget grävande för att hitta dem. Små möten som så ofta är mer än de planerade storslagna. Som så ofta är lite varmare lite längre in en lite längre stund. Att oväntat träffa en vän vid busshållplatsen, få ett leende och någon extra minut.

Många extra minuter och kära vänner kan göra en fantastisk sommar. (Isabell, vad har vi sagt om förväntningar och föreställningar!?)

Jag känner för att försöka med en bokplöjarsommar. Nej, boknjutarsommar. Inte läsa för läsandet skull. Inte bara för handlingarna, för formuleringarna också. Inspiration, oinspiration. Någon gång måste man börja läsa böcker där någonting någonstans sätter sig fast och någon gång visar sig och gör sig påmint igen. Biblioteket, mina besök har varit allt annat än regelbundna. Nu kan det tyckas orättvist. Kanske jag inte ska ta cykeln direkt hem imorgon.

Idag var jobbet kul och enegialstrande (i positiv mening). Det var det inte i fredags.

Inte nog med sill, jag äter kallnade ugnsrödbetor direkt från plåten nu också. Vart är världen på väg?

July 6, 2008 09:37 pm

En släng av sentimentalitet. Om att jag kanske gjorde fel ändå, att det kanske hade varit fint. Det är bara en släng. Jag vet den försvinner. Jag vet den stannar inte länge. Jag vet den varit här förut, men ändå.

Han som frambringar sentimentaliteten är Lasse. Alltid Lasse.

July 1, 2008 09:02 pm

Jag har ett så lärorikt och härligt jobb - varannan dag. Idag är en sån dag, och den fantastiska känslan då någon av eleverna lyckas är en helt ny känsla. Mitt liv kommer garanterat att ha nått nya höjder och vägar när de här tre veckorna är slut. Jag vet fortfarande inte om jag kommer välja lärarvägen, men chansen ökar för varje bra dag.

Femton liter ekologiska jordgubbar transporterades hem idag, och jag undrar om det jag ätit tidigare i somras som tydligen kallats jordgubbar verkligen skulle ha fått kallas det. Det här är riktiga gubbar. Så ikväll har vi rensat jordgubbar och kokat sylt.