June 29, 2008 08:41 pm

Lördag eftermiddag, 28 juni

Festivalflugorna i år tycks vara snedluggsfläta och östermalms/seglarbrillor. Och bland artisterna att smyga in några nya textrader någonstans i slutet av en låt.

Jag fascineras, blir mållös en stund, av alla människor - att man kan vara så vitt skilda. Alla så olika, alla så lika. Man skulle kunna sitta hela festivalen på en bänk och bara titta på människor. Man skulle göra ett persongalleri, samla alla skillnader och likheter i en bok.

Radion, sommars, Lasses vemod verkar smitta av sig på mina ord nu. - ”Det får inte vara för kul” Klart det får!

Kent. Trött, så ofantligt trött, blir känslosam. Stod, gungade med, orkade inte hoppa, studsa. Men jag stod där och fångades, var fast i allting. Med sinnena vidöppna, i närvaro och med Jocke Bergs fantastiska röst. Skarpa texter, glasvassa. Precis så vassa som de rakblad vars musik jag hävdar att Kent inte är. Ärligt, rakt och ett mellansnack med en ödmjukhet som jag tidigare tvivlat på. Utan dina andetag. Mannen i den vita hatten framför ett eldklot, visserligen digitalt men det är känslan som räknas. Konfettisnön börjar kanoniseras ut. Den mäktiga avslutningen precis som för tre år sedan. Kanske var det fyra.

Manu Chao var en motsatt upplevelse. Det var hysteriskt, överraskningstaktändringar, skickligt och galet bra i fotbollsinfluerade scenkläder, ledigt och bra. Det gick bara att dansa, släppa allt och kicka med fötterna.

Egentligen så gick jag dit med ambitionen att mest stå i bakgrunden. Inte så inlyssnad var jag ändå medveten om det grymt musikaliska och jag tänkte att det vore spännande att se. Mysigt att stå och gunga med. Så blev alltså inte fallet, och inte grämer jag mig så värst mycket över det nu.

Miss Li med sin fina klänning mot det spontana och härliga. Det rev upp. Och Martha Wainwrights stencoola gitarrist i rock.

Jag har utarbetat strategin att foto vid någon nonsenslåt. Nej, inte obetydlig, bara någon inte lika nära låt. Så slipper man slösa på de nära ögonblicken för just här har jag lite svårt med att göra två saker samtidigt. Musiken försvinner när jag koncentrerar mig på att försöka få ett bra foto.

”Jag lyssnar hemma, på riktigt” hade en man sagt till Lasse, sa han. Tvärtom, för när man lyssnar på riktigt, live, så luras man. För när man sedan lyssnar hemma är det inte alls lika riktigt och låten inte alls så där fantastisk. Man lägger till upplevelseminnena för att försöka komma nära den där riktiga upplevelsen igen. Försöka få låten att bli så närvarande som den var.

Sista ombytet, som om det skulle vara så viktigt vad man har på sig. Men kanske finns det någon som faktiskt går runt och gör det där persongalleriet. Kanske var det det som mannen igår höll på med. Han som filmade när vi satt på trottoarkanten och åt glass och jag så strategiskt placerade min väska i en papperstallrik full med ketchuprester.

Del II
Söndag, 29 juni

Veronica Maggio. Självcentreringen, nonchalansen, jag jag jag, ego. Kanske är det hennes grej men jag förstod det inte alls. Allt kändes oärligt, oärligt, oärligt och naivt. Texterna, som kan vara lite småroliga, förstördes av scenspråket och när klaviaturnissen försökte sig på en headbangning blev det mest patetiskt. Hon kanske är den som är mer riktig när man lyssnar hemma

En tjej uppmanade oss uppmuntrande att sitta ner på hennes café och äta lite. Kaffe ingick. Att vi måste sätta oss ner och äta ordentligt, inte bara på stående fot från matvagnarna.

Lite regn, det försvann. Vi satte oss i ’den gröna parken’ med benen i kors samtidigt som haremsbyxorna blev fler och fler omkring oss (Sara lovade mig ett mönster). Vi gungade skönt med i Kultirations reggaeblandning med dragspels- och fiolinslag. Vi umgicks och tog del, var del, av den trevliga stämningen.

Vi dansade en kvart – mer fanns det inte tid för – och insåg att livet faktiskt bara börjat.

Håkan, vad annat än magiskt och kärlek och vackert. Ärligheten, explosionen och skörheten i luften som ligger så högt men ändå precis intill.

Och jag älskar att han har så mycket musiker med sig, bongo- eller kongasmusiker (jag lär mig inte vilket), saxofonister och trumpetare. Att han inte bara kör på den breda enkla motorvägen med 2 x gitarrist, basist, keyboardist och trummis. Det finns band som kör den vägen bra också, absolut, men det finns också så många som bara känns mainstream.

Fram med kontrabaser, dragspel, percussion, balalajkor gurkor, mungigor och ungdomligt åldrade gitarrister i bruna kavajrockar. Eller gör det så opretentiöst som i Billie Vision; alla kan spela allt, glädjen är det viktiga.

Halva festivalen gör faktiskt människorna. De musikaliska och de som passerar förbi. Men mest mina fantastiskt vackra vänner.

I festivalbiljetten ingick tydligen en eventuell förkylning också; så generöst att den ingick i priset och att man inte behövde betala mer.

Och när jag varvat festival med jobb och vandrat från nattbussar så har rosorna slagit ut här hemma.