January 22, 2008 10:05

Alla framtidsplaner, hur ska man få tiden att räcka till. Jag vill ju inte bli den som bara drömde. Jag har varit inne på volontärjobb, Frankrikeår, Kalmarår och Stockholmsflytt. Folkhögskola känns närmast nu. Det kan ju ändras det också, men det är här målet känns oerhört motiverande. Mina och Mathildas framtidsfunderingar gick på högvarv idag under en lättsam handlingstur. Vi spekulerade och planerade, och drömde om att få inreda något eget med de saker vi hela tiden suktar efter. Bara idag pekade vi på säkert hundratals.

-”Vilken fin!”
-”Den skulle passa perfekt!”
-”Åh kolla den här…”
-”Ja, den skulle man ha…”

Någon stans kom ett kollektiv in i planeringen. Lucky me-kollektivet? Jag antar att målad folkabuss osv automatiskt ingår i konceptet. Det skulle vara något speciellt, och jag tror att vi tre skulle göra det väldigt bra tillsammans (som med allt annat). Åh vad vi älskar att drömma och planera. Är det att vara romantiker? Vi läser om det på svenskan, jag borde veta.

Jag fick, köpte, en superhärlig och lätt olivbrun tunikaskjorta. Indiska kan kanske bli det nya hm för mig. Vi var övertrötta och entusiastiska över deras oerhört digra sortiment. Går det möjligtvis att få köpa hela paketet, allting alltså? Tyvärr så ville min gummistövle-ambition inte riktigt stämma överens med modeåret så jag hittade inte ens ett par att testa. Men det blev mest till ett konstaterande och jag blev inte så mycket ledsnare för det. Våra hår levde sina egna små liv. Ibland orkar man inte göra så mycket för att tygla det, och ibland är det inte ens värt att försöka. Vid halv sex tiden fick jag min familj och förhoppningsvis fick Mathilda strax sin Anders. Färden gick mot Rosa huset, vilket varken gav mig varken inspiration eller tyg. Hela familjen fick åka tillbaka till Åhléns. Där fanns ett tyg i vitt och svart med underbara cafégata-illustrationer. Det tillsammans med ett mönstrat cerislila samt ett cirkelmönstrat grå/brunt tyg är tänkta att bli ena sidan av mitt lapptäcke/överkast. Inspirerande!

Så fort jag kom innanför dörren här hemma så la sig segheten som ett täcke över mig. Jag lyckades bryta mig loss så pass mycket att jag orkade laga min röda kjol och min plånbok. Samtidigt såg jag en dokumentär som vi spelat in igår, En resa genom helvetet. Det var bland det vidrigaste jag har sett. Om illegala flyktingar som åker från Somalia till Yemen. De åker i båtar där allt tas ifrån dem. Över hundra människor är ihopklämda i en kanske tio meter lång båt. Piskade, kastade över bord av skrattande människosmugglare. Direkt flög känslan av hjälplöshet på mig, liksom tacksamheten kontra skammen - till exempel över dagens konsumtionslust. Klart att man kan ge pengar, absolut, men här känns att det behövs något mer. Vad kan jag göra mer? Det känns ändå bra att hjälpinsatser finns bland mina uppfyllningsmenade drömmar.