January 20, 2008 09:47 pm

Strumpbyxor och en stor stickad tröja. Så går jag runt nu och det beskriver helgen bra. Allt har gått i återhämtningstempo. Ett hus och en dubbelsäng själv tillsammans med Folke (med undantag för dubbelsängen). Promenaderna med honom har varit som meditativa stunder för mig. Min bästa vänner gjorde oss sällskap och smyckade ut tiden under fredagskvällen och ända till en bra bit in på lördagen. Vi gjorde det vi är bäst på, att vara oss själva tillsammans. Ost och kex, bekännelser om gamla förälskelser och frosseri i Ölandsminnen. Det har bara blivit god mat. Och jag har insett att kreativitet kan vara i enkelhet men ändå minst lika bra. Vilket resulterade i uppskattad mat trots enbart femton-tjugo minuter i köket. Men på lördagsmorgonen bestämde vi oss för att baka scones och göra fruktsallad. Lite mer tid men så fick vi också njuta i säkert en timme av en frukost á la hotellklass. Sedan jag blev själv har det blivit pianospel och ett och ett halv Upp till kamp. Jag har läst några sidor ur en fantastisk bok - Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson. Jag har diskat och städat lite, kanske är det repande inför hemifrånflyttande. Faktiskt så har det inte alls känts betungande. Ingenting har känts betungande den här helgen. Istället har allt präglats av närvaro, lugn och optimism vilket i sin tur lett till uppskattning och förnöjsamhet. Lätta danssteg och ett humör på topp helt enkelt. Mamma och pappa är hemma om tio minuter och trots att en ensam helg varit skönt känns det bra att de kommer hem igen. Som tur är så har jag ju haft sällskap av Sofie och Mathilda en stor del av tiden. Måndag imorgon, men inte heller veckorna känns särskilt jobbiga nu, inte när man vet att helgerna kan bli så här alldeles perfekta. Och nu känner jag mig till och med, för en gångs skull, utvilad!

Få saker stör mig som konservatism. Och lika mycket som det stör mig älskar jag när människor är innovativa och kreativa. När man vågar känna tillit att göra något oväntat eller gå mot de invanda normerna.
Jag skulle försöka ta mig ut på en promenad medan solen fortfarande sken lika mycket som den gjorde, in genom fönstret, då jag vaknade. Tyvärr var inte solen på min sida idag men istället fanns något annat som sken upp min promenad. Vid vägen, så att man gick förbi den, hade en banankartong med böcker ställts. “Ta en bok eller tio”. Oväntade saker gör mig glad som sagt.