January 7, 2008 10:00 pm

Det känns på något sätt som om det inte är någon mening med att komma in i normala rytmer igen. Jag har ingen lust eller ork att gå till skolan imorgon och när jag är hemma har jag ingen ro till någonting. Jag tror jag måste acceptera det ett tag. Jag har inte varit med förut, det kanske är så här som det är, som det känns, som det blir… en stund, tillfälligt eller på längre visit. Ändå är jag tacksam, så oerhört. Det är inte värt att förklara. Alla som vet förstår. Men jag hittar inga ord som tacksamheten förtjänar. Och även fast hemskheter hänt så har de fört med sig något. En ny dimension av tacksamhet håller på att komma till mig. Jag börjar ta vara på och uppskatta det som finns hos mig just nu.

Fortfarande känns det som om alla förstår, utom jag. Samtidigt som jag vet att det är naturligt, kroppens försvar. Sakta försöker jag bearbeta. Även fast jag vet det kommer bli jobbigt vill jag hitta känslorna. Hela tiden går jag och hoppas, att någon ska säga det där ordet som får mig att minnas ännu en detalj.

Såg nyss en konsert/dokumentär med Sofia Karlsson. Jag gillade vad jag såg och hörde. Hon är värd vidare upptäckning.

I onsdags kväll skrev jag en nyårskrönika eller vad man vill kalla det. Den kanske kommer sedan.