January 27, 2008 10:26 pm

Inte förrän nu börjar den så välbekanta söndagskänslan komma. Kanske för att vi var i skolan igår. Det var öppet hus och vårt uppdrag blev sporadiska offentliga körövningar. Det kanske är det som är kruxet för att få till söndagen, vara i skolan på lördagen. Något bättre sätt borde det finnas.

Igår kväll drog vi oss till Mathilda. Glass, alladinsnyltande och det vanliga med ost och kex. Lite danslektion i att få mina hiphopsrörelser lite mer levande och lite mindre robotaktiga. Dock känns hiphopsocieten fortfarande långt borta, någonting klaffar inte riktigt mellan oss. Sedan kom - även denna helg - garderobspatrullen fram. Och sist kom tiden för den avslutande tekoppen i det stilla nattköket. Bara vårat lugna prat och när det stillnar är tystanden den enda som hörs. Jag var lycklig när jag gick och la mig. Och jag tror det har suttit i hela dagen idag. Jag har tagit mig för med mycket. Gick upp halv nio, pappa åkte till Stockholm och vi andra åt frukost och tog en promenad i solen. På några ställen porlade bäckar så att mars- och tussilago-känslan infann sig.

Handlingskraft, jag spånade på lapptäcket samtidigt med en kaffe. Började klippa och sicksacka. Solskenswok blev namnet på min och mammas saffransgula lunch. En rolig cdbok om en elefant i Finland och Ryssland (Snablar!, Arto Paasilinna) fick ackompangera symaskinen. Mitt projekt ser minst sagt lovande ut! Och vad skönt att komma igång - på riktigt - med något! Lite spelande och jag förbannar mig själv för att jag inte övat fiol tidigare, likadant varje vecka. Dagen avslutades med otroliga gorgomackor med päron (á la Leila) och en kopp mareldste. Söndagskvällsbloggande och nu ligger massagepresentkortet framför mig. Bara att hoppas på att det inte gick ut för tre år sedan eller så. Klarbloggat och sängdags.

Freija tog ett helkul initiativ så imorgon kväll blir det girlsnight med alla tjejerna från klassen.

January 22, 2008 10:05

Alla framtidsplaner, hur ska man få tiden att räcka till. Jag vill ju inte bli den som bara drömde. Jag har varit inne på volontärjobb, Frankrikeår, Kalmarår och Stockholmsflytt. Folkhögskola känns närmast nu. Det kan ju ändras det också, men det är här målet känns oerhört motiverande. Mina och Mathildas framtidsfunderingar gick på högvarv idag under en lättsam handlingstur. Vi spekulerade och planerade, och drömde om att få inreda något eget med de saker vi hela tiden suktar efter. Bara idag pekade vi på säkert hundratals.

-”Vilken fin!”
-”Den skulle passa perfekt!”
-”Åh kolla den här…”
-”Ja, den skulle man ha…”

Någon stans kom ett kollektiv in i planeringen. Lucky me-kollektivet? Jag antar att målad folkabuss osv automatiskt ingår i konceptet. Det skulle vara något speciellt, och jag tror att vi tre skulle göra det väldigt bra tillsammans (som med allt annat). Åh vad vi älskar att drömma och planera. Är det att vara romantiker? Vi läser om det på svenskan, jag borde veta.

Jag fick, köpte, en superhärlig och lätt olivbrun tunikaskjorta. Indiska kan kanske bli det nya hm för mig. Vi var övertrötta och entusiastiska över deras oerhört digra sortiment. Går det möjligtvis att få köpa hela paketet, allting alltså? Tyvärr så ville min gummistövle-ambition inte riktigt stämma överens med modeåret så jag hittade inte ens ett par att testa. Men det blev mest till ett konstaterande och jag blev inte så mycket ledsnare för det. Våra hår levde sina egna små liv. Ibland orkar man inte göra så mycket för att tygla det, och ibland är det inte ens värt att försöka. Vid halv sex tiden fick jag min familj och förhoppningsvis fick Mathilda strax sin Anders. Färden gick mot Rosa huset, vilket varken gav mig varken inspiration eller tyg. Hela familjen fick åka tillbaka till Åhléns. Där fanns ett tyg i vitt och svart med underbara cafégata-illustrationer. Det tillsammans med ett mönstrat cerislila samt ett cirkelmönstrat grå/brunt tyg är tänkta att bli ena sidan av mitt lapptäcke/överkast. Inspirerande!

Så fort jag kom innanför dörren här hemma så la sig segheten som ett täcke över mig. Jag lyckades bryta mig loss så pass mycket att jag orkade laga min röda kjol och min plånbok. Samtidigt såg jag en dokumentär som vi spelat in igår, En resa genom helvetet. Det var bland det vidrigaste jag har sett. Om illegala flyktingar som åker från Somalia till Yemen. De åker i båtar där allt tas ifrån dem. Över hundra människor är ihopklämda i en kanske tio meter lång båt. Piskade, kastade över bord av skrattande människosmugglare. Direkt flög känslan av hjälplöshet på mig, liksom tacksamheten kontra skammen - till exempel över dagens konsumtionslust. Klart att man kan ge pengar, absolut, men här känns att det behövs något mer. Vad kan jag göra mer? Det känns ändå bra att hjälpinsatser finns bland mina uppfyllningsmenade drömmar.

January 21, 2007 06:28 pm

Ingeting knäcker mig idag! Jag är ett levande leende!

Jag gjorde en ganska mycket förenklad Irish Cream Coffee när jag kom hem. Den var god och jag spelade piano samtidigt som jag drack. Men känslan av medgång och framsteg tog så stora proportioner att jag fick lov att samla mig för att över huvud taget kunna spela.

Jag upptog ett par gamla jeans och upptäckte att jag fortfarande trivs utmärkt i dem. Inget byxköp nödvändigt alltså. Prima! I slaskvädret i lördags funderade jag på att istället satsa på ett par klachiga gummistövlar.

Jag känner mig alltid lika vilsen när högstadieungdomarna kliver på bussen i Djurås för att åka hem. Jag sittandes mitt bland dem. Det känns som om jag av misstag kommit med på en skolresa.

Dagens mat: Färsk pasta med rostad broccoli, valnötter och ädelost blev dagens snabblagade ur Leilas Middagstips.
Nästa projekt: Sy ett lapptäcke.
Dagens bästa: Pianolektionen med Ulf, vilken lade grunden till denna utmärkta dag! Han gav mig en ny ton som gjorde att allt med ens klickade.
Humör: Bästa tänkbara.
Nya kunskaper: Många!

09:15 pm

Andra bra saker är att Freija lobbar för klippkort på kaffe i kafeterian, att vi såg en intressant film om tvillingar på naturkunskapen, att jag har ringt och pratat med Björn, Erika och Sophie och att en Stockholmstur är inplanerad preliminärt om tre veckor. Jag har tagit ett bad också.

Kvar att göra: boka massagetid, spela fiol.

January 20, 2008 09:47 pm

Strumpbyxor och en stor stickad tröja. Så går jag runt nu och det beskriver helgen bra. Allt har gått i återhämtningstempo. Ett hus och en dubbelsäng själv tillsammans med Folke (med undantag för dubbelsängen). Promenaderna med honom har varit som meditativa stunder för mig. Min bästa vänner gjorde oss sällskap och smyckade ut tiden under fredagskvällen och ända till en bra bit in på lördagen. Vi gjorde det vi är bäst på, att vara oss själva tillsammans. Ost och kex, bekännelser om gamla förälskelser och frosseri i Ölandsminnen. Det har bara blivit god mat. Och jag har insett att kreativitet kan vara i enkelhet men ändå minst lika bra. Vilket resulterade i uppskattad mat trots enbart femton-tjugo minuter i köket. Men på lördagsmorgonen bestämde vi oss för att baka scones och göra fruktsallad. Lite mer tid men så fick vi också njuta i säkert en timme av en frukost á la hotellklass. Sedan jag blev själv har det blivit pianospel och ett och ett halv Upp till kamp. Jag har läst några sidor ur en fantastisk bok - Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson. Jag har diskat och städat lite, kanske är det repande inför hemifrånflyttande. Faktiskt så har det inte alls känts betungande. Ingenting har känts betungande den här helgen. Istället har allt präglats av närvaro, lugn och optimism vilket i sin tur lett till uppskattning och förnöjsamhet. Lätta danssteg och ett humör på topp helt enkelt. Mamma och pappa är hemma om tio minuter och trots att en ensam helg varit skönt känns det bra att de kommer hem igen. Som tur är så har jag ju haft sällskap av Sofie och Mathilda en stor del av tiden. Måndag imorgon, men inte heller veckorna känns särskilt jobbiga nu, inte när man vet att helgerna kan bli så här alldeles perfekta. Och nu känner jag mig till och med, för en gångs skull, utvilad!

Få saker stör mig som konservatism. Och lika mycket som det stör mig älskar jag när människor är innovativa och kreativa. När man vågar känna tillit att göra något oväntat eller gå mot de invanda normerna.
Jag skulle försöka ta mig ut på en promenad medan solen fortfarande sken lika mycket som den gjorde, in genom fönstret, då jag vaknade. Tyvärr var inte solen på min sida idag men istället fanns något annat som sken upp min promenad. Vid vägen, så att man gick förbi den, hade en banankartong med böcker ställts. “Ta en bok eller tio”. Oväntade saker gör mig glad som sagt.

January 7, 2008 10:00 pm

Det känns på något sätt som om det inte är någon mening med att komma in i normala rytmer igen. Jag har ingen lust eller ork att gå till skolan imorgon och när jag är hemma har jag ingen ro till någonting. Jag tror jag måste acceptera det ett tag. Jag har inte varit med förut, det kanske är så här som det är, som det känns, som det blir… en stund, tillfälligt eller på längre visit. Ändå är jag tacksam, så oerhört. Det är inte värt att förklara. Alla som vet förstår. Men jag hittar inga ord som tacksamheten förtjänar. Och även fast hemskheter hänt så har de fört med sig något. En ny dimension av tacksamhet håller på att komma till mig. Jag börjar ta vara på och uppskatta det som finns hos mig just nu.

Fortfarande känns det som om alla förstår, utom jag. Samtidigt som jag vet att det är naturligt, kroppens försvar. Sakta försöker jag bearbeta. Även fast jag vet det kommer bli jobbigt vill jag hitta känslorna. Hela tiden går jag och hoppas, att någon ska säga det där ordet som får mig att minnas ännu en detalj.

Såg nyss en konsert/dokumentär med Sofia Karlsson. Jag gillade vad jag såg och hörde. Hon är värd vidare upptäckning.

I onsdags kväll skrev jag en nyårskrönika eller vad man vill kalla det. Den kanske kommer sedan.