September 18, 2007 07:09 pm

Att stå en halv meter ifrån staffliet, sträcka ut armen, dra penseln i vida rörelser fram och tillbaka och inte bry sig om hur det blir. All prestationsångest är borta, det är en sån frihetskänsla. Att öppna sinnet, en tänkt vallmoäng blev till ett fjällandskap och kanske blir det till ytterligare något annat nästa gång. Solen skiner genom fönstret alldeles lagomt. Bildlektionen igår, jag våndades innan, bild är inte min grej osv… Men efteråt fylldes jag av ett sånt lugn och en sån tillfredställelse, förnöjsamhet. Kanske sinnesro helt enkelt. Är det ett bevis för att jag har en estetisk personlighet, att jag finner ro i att skapa och stimulera de kreativa sinnena? Kanske är det min form av andlighet…

Elljusspårets lummighet (Freija kom på att hennes detta härliga ord passade utmärkt till att beskriva spåret) och gula barrmattor därefter tog vi oss igenom och över som en dans, nästan, och PK stod i slutet och gav oss minst tio guldstjärnor i kanten för vårt frivilliga engagemang.

Idag, samma lugn och förnöjsamhet sitter kvar. Jag känner att mitt liv når upp till mina förväntningar och ger mig allt jag begär. Några få saker behöver redas ut men de går att förbise för jag känner mig lugn och vet att de kommer lösas till slut. Jag kan nog kalla mig lycklig nu. Ulfs lektioner är de bästa och med dem på schemat ska det mycket till för att dagen ska förstöras. Pianolektionerna är outstanding. Och faktiskt så känns Engelska B känns jättespännande, till skillnad från förra året då engelskalektionerna inte närmade sig med särskild stor entusiasm.

Sofie möttes upp vid kvart i tre och vad fanns att välja på annat än prinsesstårta då det vankades ett andra födelsedagsfika för den damen. De mörkbruna soffforna var självklart våra, och vi njöt och drog upp knäna och strumplästen på soffskinnet. Mathilda, sötskrutt, hade köpt mig och Sofie var sin mörk chokladkaka och var sin mönstrad sjal. Min är i turkosblå och guld, stor och världens mysigaste. Och jag kände direkt att den blir ett obligatorium vid alla höstens fikastunder. Sedan fick Mathilda lov att återgå för en fotografilektion och jag och Sofie påbörjade den oändligt långa bussturen hemåt. Stickcaféet i rummet innanför på Siljans lockade, eller åtminstone inspirerade, en del - om medelåldern bara hade varit aningen lägre.

Kära förnöjsamhet, dröj kvar i mig länge, du får stanna precis så länge du behagar. Följ med mig i kvällens resterade berg av göromål som jag skjutit framför mig genom ett allt längre blogginlägg.

Folkisen fyller 7 år idag också! :)