September 4, 2007 05:57 pm

I lördags såg jag hösten genom fönstret. Jag var hösten i stickad tröja, joggingbrallor och racksockor framför kaminen och filmen i Hellquists vardagsrum. Fast mest var jag bara dagen-efter-(lyckad) fest. Bara för att se söndagen solig och prognosen för nästkommande helg som lovar temperaturer i tjugogradersklassen. Allting är knäppt. Men nu när jag sett hösten vill jag ha den för mina bilder och förväntningar av hösten är alltid lika höga.

Om du lämnade mig nu, snurrar varv på varv. Två långa sovmornar i rad och morgonkaffe samtidigt som jag springer runt och fixar det sista. Jag vill sticka en svart stor sjal för att ha över axlarna till min nyinköpta klänning. Precis så vill jag ha min höst och med ett par tjocka strumpbyxor också. Jag vill handla i Paris för att slippa vända ut och in på min garderob varje morgon, i förhoppningen om att se någon kombination jag aldrig sett förut. Men alltid, nästan alltid slutar det likandant. Jag vill ha måndagar bara för att se på sjuttiotals-serien som började igår.

Mitt liv känns som lösryckta partier, kanske det här inlägget speglar det bra? Jag känner mig lite vilse, men kanske är det bara något jag målar upp och förstorar, för samtidigt känner jag mig nöjd och glad just nu. Jag vet inte vad jag vill med livet, men kanske måste man inte veta det varenda höst. Jag borde sluta med att försöka analysera och oroa mig över framtida känslor, nästa månads känslor, nästa vårs känslor. Ibland analyserar jag sönder saker, helt i onödan. Jag borde helt enkelt dra fingrarna genom håret, stråla över det jag har och inte fundera så mycket över nästa drag som kanske, bara kanske, blir aktuellt. För då är jag ju glad och alla gör sig bäst glada. Det vet vi alla. Och att delad glädje är den bästa.

Nu får regnet stå tillbaka för den blåa himlen och tangentbordet för en joggingtur.