May 16, 2007 11:50

Jag kände minnena började komma fram redan på bussen hem idag, vid Moskogen, där vi stannade och cabbade ner för ganska precis ett år sedan. Jag, Sofie och Mathilda i den gula bubblan, fina som neverever before. Djuråsskolans bal, känslan börjar alltså komma tillbaka, redan innan jag var där och tittade idag. Hanna, Malin och Erica, de tre åkte också bubbla, en röd, och de var så fantastiskt vackra. Jag funderar om man någon gång i sitt liv kommer vara vackrare än på balen? Studentbalen, nianbalen… Jag bara visste det så fort jag såg Malins klänning, hemsydd och alldeles underbar, jag ska sy min studentbalsklänning också, precis som jag och mamma gjorde i nian. Min moster frågade precis om jag inte skulle sälja den klänningen och få lite pengar, nej, stora nej. Hur skulle jag kunna sälja den, när jag aldrig känt mig så vacker som i just den. No way, inga pengar kan liksom slå känslan, fastän den bara hänger där. Men jag minns varje gång jag öppnar garderobsdörren och ser. Pengar är inget värt gentemot minnena. Jag måste köpa ramar när vi kommer till ikea nu på söndag och rama in balkorten. Jag, Sofie och Mathilda, aldrig har vi varit så glada och aldrig har det varit så fint. Vi strålade. Liksom hela slutveckorna av nian kommer jag ihåg att jag strålade. Jag ska inte säga att jag inte gör det nu, men det var på ett annat sätt då. Det syntes så väl, ja, jag kände så i alla fall, att det syntes. Jag känner mig glad nu också, men som sagt det var andra tider då och i olika tider är man glad på olika sätt. Det känns ungefär som att då, inför sommaren innan gymnasiet låg livet framför mig, nu är jag mitt i det. Ett annat liv. Även fast nuet förändras så ska man aldrig förändra minnena, utan komma ihåg dem precis som de var och som man kände då. Everlastning love.

Minnena bara svämmar över mig nu, det gäller bara att inte bli för sentimental efteråt. Men det känns bra, jag blir lycklig bara av att tänka på hur lycklig jag var förra våren och sommaren. Jag hoppas att om ett år, att jag kan sitta och tänka samma sak om den här våren och sommaren. Som sagt, det är på ett annat sätt, men ändå väldigt fint nu. Tiden går så fort, och allt har sin tid. Och oftast är det först efteråt, när man tänker tillbaka, som man förstår hur lycklig man var. Förra helgen fylldes jag av den gamla lyckan när Maria och sedan Sofie och Mathilda var här, idag istället av den nya sorten när jag kramade och sa hejdå till Freija.

Sentimentaliteten kom över mig och Freija lite idag när vi skulle lämna tillbaka danskläderna vi lånat. De kläder vi haft under alla showerna, sista repen. Ljusblå sydda paljett-tröjan ville jag egentligen ha haft kvar, inte för att den var det snyggaste, jag har så många odefinierbara känslor just nu. Dansabstinensen kan jag i alla fall identifiera. Obeskrivliga veckor som bara helt plötsligt tar slut och lämnar en med alldeles för mycket tid till ingenting, eller egentligen för mycket tid till att göra läxor.

Imorgon tidigt åker vi till Hjo, bor på camping vid Vättern (Jag tar med mig badkläder även fast jag är förskyld och vet att jag aldrig kommer bada i denna svinkalla sjö. Men jag brukar ju bada vid kristi himmelsfärd, alltid annars.. Jag som lovade mig själv som barn att jag aldrig skulle bli en sån badkruka och tråkig vuxen som bara är i någon minut och sedan går upp. Jag ville att min badtid skulle mätas i halvtimmar istället, hela livet.) Som alltid, jag packar i sista stund - inte ikväll, imorgon bitti - och är nästan alltid sist ut i bilen och det blir lite klagan men jag gissar att Gustafssons resor ska vara just så. Att jag och pappa nästan alltid är lite putta på varandra, tills det att vi kommer ut på riksvägen ungefär. Då har det oftast gått över. Långsynthet har aldrig riktigt varit våran grej. Jag skulle vilja ta med en gitarr, ja ni vet jag tänker bara varma ljusa kvällar utanför husvagnen med en gitarr.

Jag älskar att blogga igen, som att äventyra med friheten ungefär. Vad kan jag skriva och vad inte.