May 15, 2007 10:26 pm

Jag vet inte om det är ärligt eller inte, ibland känns det inte så, ibland gör det det. Men å andra sidan vad skulle det spela för roll om jag visste för jag tror inte att det skulle förändra någonting ändå. Imorgon kommer jag inte veta vad jag skrivit om här och vad det handlade om, det är inte det som är grejen. Det är bara känslan i att skriva det just nu, jag vet ju nu.

Jag tror jag kände på mig det igår kväll, även fast jag ville hoppas på jazz/funk-ensemble idag. Jag åkte aldrig till skolan imorse för jag visste att sex och en halv timme bara för att vänta skulle bli lite för länge i förskylt läge. Äta frukost och krypa ned i sängen igen fram till klockan tolv gjorde min kropp gladare även fast det aldrig är speciellt uppiggande för humöret att vara hemma så här. Att gå hemma själv för länge frambringar någon slags paranoia hos mig. Jag vet inte varför. Osjälvvald ensamhet, isolering. Vakna med solsken i genom fönstret än en dag men förstå att det är bäst att stanna hemma.

Jag har drömt mig bort i andras bloggar och med hemlängtan fast jag är hemma längtar jag utomlands efter gymnasiet. Själv, med någon, göra något meningsfullt eller strunta i det och bara vara. Jag vet inte, men någonting vill jag göra, någonstans vill jag åka.

Regn igen, sol, regn och sol samtidigt, en bit av en regnbåge. Jag tror det gjorde att färgerna kom fram. Det var grönt som aldrig förr, grönt var strålade grönt. Allt var färgstarkt och till och med min kamera ville känna av den starkheten när jag på kvällen följde med pappa och Folke ut på en liten promenad. Allt sånt gör mig så glad och fri, ingenting kan låsa fast mig eller trycka ned.

Jag tror thailandsmedicinen gjorde nytta. Matteprov, svenskabok utläst till imorgon, tydligen svenskaprov också.. Jag känner mig rätt lugn ändå, för en dag sedan är det fyra dagar ledigt och vi åker bort. Sofie är i Budapest nu, det är långt bort men jag tror att hon har det mysigt. Jag får i alla fall se mina klasskompisar imorgon innan vi åker. Inte lika långt bort.