April 14, 2006 05:30 pm

Idag ska jag inte göra ett dugg, typ.
Det spöregnar, men jag är ändå bara inne så det gör inget. Att snön regnar bort är bara bra.
Camilla, Johan, Vera och Josef är här. Vi lyssnar på James & Karin.
Det känns som lördag och jag känner mig ganska vemodig. Jag har en blommig skjorta på mig, känner mig ganska uppklädd. Men det passar lite till hur jag känner mig. Som något fint i det vemodiga. Nåt som gör det vemodiga lite finare.
Jag spelar improviserade melodier på camillas gamla barndragspel. Allt som jag gör idag blir vemodigt. Och tiden går fort, tyckte den nyss var halv fyra.
Jo ikväll ska jag förresten lyssna på Musikjournalen special med Lasse och direkt efter sänder de Lasses födelsedagskonsert på p3live. Lucky me. Fast mest ska jag göra ingenting. Inget vettigt som är värt att veta i alla fall. Idag känns det bra att göra ingenting, idag uppskattar jag faktiskt ingentinget. Något som jag bör ta till vara, det händer inte så ofta.
Jag känner mig inte sugen på någonting, inte godis inte ens knäckebröd. Det är nog chokladmoussen som gör det. Än.

Min hjärna känns helt tom men ändå full. Egentligen vill jag nog bara sätta mig och stirra ut genom mitt fönster. På regnet, på ingenting. Det är nog musikalen som gör det. Tomrummet efter den, men ändå fullheten för den är det enda jag tänker på nästan. Jag känner mig fortfarande ledsen över att vi inte kommer att spela den nå mer. Det känns grymt konstigt. Det har ju blivit mitt liv liksom. Ett jäkla tjat tycker ni säkert, men det är faktiskt sant.
Och nu börjar de två hårda veckorna komma ikapp mig. Jag sov till tolv imorse och förskylningen som varken haft tid eller plats att komma fram tidigare börjar komma nu när man tar det lugnt.
Men känns inte som om det gör nåt nu, nu när allt är slut.

10:35 pm

Lars Winnerbäck är det bästa som finns!
I två timmar har jag bara suttit, på en barpall vid min bänk vid mittt fönster och tittat ut. Sett mörkret falla, sett mig själv allt starkare i fönstret och bara lyssnat. Lyssnat på p3. Först musikjournalen special, sen p3live. Bara Lasse.
Jag gjorde exakt ingenting, bara satt där och stirrade ut och på min spegelbild i fönstret.
Först var det jag, sen kom mamma efter ett tag och tillslut kom syster.
Allt annat var tyst, förutom Lasse.
En underbar stund.
Jag behöver sådana stunder ibland, stunder där jag gör precis ingenting. Där man hör varenda ord och tänker över dem. När inget annat än orden och tankarna över dem existerar.