June 13, 2009 04:41 pm
Ni som vet att en mur bara är en bro på högkant
Och det som är som det är inte måste vara konstant.
Ni som hör rop på hjälp när ingen annan hör det.
Gör det ni gör men aldrig får nåt för det.
Låter ni blir finns ingen annan där som gör det.
Ni som går dit ni går utan att nån annan styr er.
Ni som får era sår utan att ni blir martyrer.
Ni som drömmer men aldrig blundar för det som händer,
glömmer era fiender men aldrig vänner.
Gör det med hjälp av människor ni inte känner.
Ni är inte vackrast i världen,
världen är vackrast i er.
Och det är inte i era ögon,
det är i vad ni ser.
Ni som skrattar er till det sjukt seriösa.
Ni som får folk att undra om ni borde få gå lösa.
Ni som alltid gör fel och aldrig är perfekta,
spelar inga spel och skiter i det korrekta.
Ni som vågar vara snea och defekta.
Ni är inte vackrast i världen,
världen är vackrast i er.
Och det är inte i era ögon,
det är i vad ni ser.
Åh, hur ni lyckas inspirera.
Får mig att vilja orka mera.
Utan att jag känner mig sämre, eller måste prestera.
Åh, hur ni lyckas exhaltera.
Får mig att orka vilja mera.
Det hörs på era röster.
Det lyser igenom när man ser er.
Så ni är vackrast i världen. Världen är vackrast i er.
Och jag ser det i era ögon. Där ser jag vad ni ser.
Den här sången sjöng Alexandra för oss i kyrkan i torsdags. Den får illustrera och förklara varför hela es3, varenda en, storgrät den kvällen i limhagen, innan vi senare gick vidare allihopa och dansade häcken av oss på lucky. En minnesvärd kväll som avslutning på livets kanske bästa dag. Just ordet bäst för att det kan innefatta så mycket och för att hela dagen var fylld till brädden med ren kärlek. Halv fem gick jag och la mig, ute var det ljust.
Jag älskar er es3 och saknar oss redan. Fortfarande känns det overkligt och hur jag än försöker sjunker det inte in, att det inte är ES jag åker till på måndag. Att det aldrig mer kommer vara det.. inte som det varit. Och det är galet och rätt absurt att tolv år är slut, och att tre år gått fort som ett halvår. Men visst är det frihet också…
Jag började nästan gråta när de igår spelade fix you (when you lose something you can not replace) när jag var och handlade, och imorse när jag för femtielfte gången läste i min mössa.
Jag fick en gitarr, och en fantastisk skylt. Jag har tagit studenten.
